Kultur

Inte utan min dotter

Det vilar en dov och hotfull stämning över Malin Nords roman "Barmark" från och med första raden. Lite som i en skräckfilm eller en psykologisk thriller om exil, moderskap, minne och skuld i glesbygdsmiljö.

Malin Nord debuterade 2012 med "Stilla havet".Bild: Moa Karlberg

Malin Nord

BOKEN. Barmark. Albert Bonniers förlag.
Anja lever ensam på den jämtländska gården Blekmyren tillsammans med sin dotter Hanne. Hennes mormor Signe kom dit på 40-talet, efter flykten från Norge, hennes mor är uppvuxen där, liksom hon själv och Hanne – men gården är inte deras och till sommaren måste de flytta, vilket utlöser ett smärtsamt minnesarbete. I romanen korsklipps således Anjas och Signes berättelser, nutid och historia.
Nu är Anja uppe och vakar om natten. Vakar över sin dotter: "hon fyller tolv till sommaren, ändå händer det att hon ropar på mig om nätterna. Oftast sover hon när jag kommer, men jag kan inte låta bli att se efter. Det är ett rop som för alltid kommer att finnas i mig. En beredskap från när hon var liten att rusa när hon kallar. Har man en gång blivit ropad på av sitt barn, är man inte längre den man var innan."
Med dylika rader skriver Malin Nord fram den omstörtande erfarenheten av att vara någons mamma. Men också den ytterst komplicerade relationen mellan mor och dotter, ett tema som genomsyrar den här boken från pärm till pärm. För lika mycket som dottern ropar på modern, förstår läsaren snart, ropar modern på sin dotter. Om att bli behövd, att vara oundgänglig, att höra ihop. Det är också en pågående glidning mellan att vara där för någon, villkorslöst, och att inte riktigt klara det. Det är skuldkänslor och krav som ytterst hänger ihop med en historia som varken börjar eller slutar hos individen. Inte nog med att vi bär på våra egna, vi bär också på våra förfäders sorger.
Med ordet "beredskap" i citatet ovan etablerar Nord en bokstavlig koppling mellan moderskapet och ett slags krigserfarenhet. Och genom att inventera sin mormor Signes gamla dagböcker och klipp från kriget, återknyter Anja till sin norska mormors faktiska erfarenhet av kriget. 1942, efter att hennes man tillfångatagits av tyskarna efter ockupationen, lämnade Signe som då var höggravid, sin lille son Olav hos sin bror, och flydde över fjällkedjan till Sverige. Vid den svenska gränsen föddes Anjas egen mor Monika. Men skuldkänslorna och sorgen över den förlorade – eller övergivna – familjen levde kvar, outtalade. Hur kan man ens leva med något sådant?
I Anjas historia uppträder det förlorade barnet i ytterligare en annan skepnad. Dessutom har författaren skrivit in berättelser från bygden om andra "förlorade barn". Men också samtida berättelser om människor på flykt genom Europa idag. På så vis är de förlorade barnen också allas våra barn. Och skildringen av kriget och människor på flykt är hårresande läsning. Lugnt, allvarligt men samtidigt utan att banka in sitt budskap, påminner oss författaren om att exakt detta pågår i världen just nu, mitt framför våra ögon. Det är inte bara en historisk sanning.
Jag tyckte mycket om Malin Nords debutroman "Stilla havet" från 2012. Där var handlingen förlagd till den kaliforniska stillahavskusten, men emellanåt bröt norrländska ögonblick och landskap in i berättelsen. Men att hon i "Barmark" helt och håller flyttat över till detta norrländska landskap, med skogar, älv och myrar, norrsken och en svällande natur som ibland nästan tar över och flyttar in i huset – är ett veritabelt lyckokast. Här får platsen mytiska dimensioner: "Landskapet låg ännu tyst och väntande omkring oss, öppet och vidsträckt som en barndom eller en dröm som ännu inte hade krossats."
"Barmark" är en tät, mörk och stilistiskt alldeles underbar roman, genomarbetad in i minsta detalj. Här får kvinnan och kvinnokroppen ta plats med allt sitt blod, sin inbillning och oro, skuld och längtan: graviditet, missfall, moderskap, symbios med barnet och ensamhet inför barnet. Här talar historien direkt med samtiden.
Och Malin Nord skildrar det så oerhört fint.
Gå till toppen