Heidi Avellan

Heidi Avellan: Afrika har ju sol. Gör mera el.

Afrika gick direkt på mobilen, utan att passera trådtelefon och pc. Varför inte också massor av lokal solel, inte mer elnät?

Daniel Otuoma – som bonden Paavo i Kenya 2017.
KENYA/TANZANIA
Utmärglade småbarn med tom blick. Döende åldringar, skinn och ben. Svälten kopplar åter greppet om flera länder i Afrika som en följd av torka, konflikter och undermålig samhällsstruktur. FN larmar om den största humanitära krisen – svält i Somalia, Sydsudan, Nigeria och Jemen – sedan andra världskriget. 20 miljoner människor riskerar att dö.
Nyhetsbilderna är som en repris på ”Biafrabarnen” från sent 60-tal. "Afrika" med flugor i barns ögon.
Men det finns ett annat Afrika söder om Sahara, bortom den sedvanliga offerbilden. Där har de flesta skaffat mobiltelefon och digitala pengar, utan att gå via trådtelefoni och persondator. Finns det en genväg också till närproducerad solenergi?
Sol finns ju i överflöd.
Daniel Otuoma gräver diken, som Runebergs bonden Paavo: på sitt lilla hemman för han en seg kamp mot vädrets makter. Regnet kommer och dikena stoppar upp vattenmassorna, men en hel del jord dras med och fyller dikena. Så får denne kenyanske Paavo gräva igen. Och igen – och med spade. 2017.
Familjens jordbruk på 0,3 hektar är i praktiken inte mycket mer än en välskött koloniträdgård med en täppa för majs, en plätt för bönor, en för grönsaker och några små gräsytor för getterna och de tre korna som husmor Cynthia kunnat köpa för pengar från killingförsäljning.
Jag får träffa Cynthia och Daniel Otuoma ute på landet i trakten av Kisumu i västra Kenya för att de är mönsterbönder i biståndsorganisationen Vi-skogen: de odlar, skickar de två barnen till skolan, delar på arbetsbördan och stretar på. Och ja, de planterar faktiskt också träd. Det gör Vi-skogen tydligen inte, trots sloganen ”vi planterar träd som tar människor ur fattigdom”. Men organisationen undervisar bönderna i hållbart jordbruk, bland annat just trädplantering. För att binda jorden – och koldioxid, organisationen har program för klimatkompensation.
Otuomas träd ger stadga åt dikena. Men träden är också en investering för framtiden – de ska finansiera studierna för barnen. Här växer alltså en fantastisk dröm.
Men Otuoma har också andra drömmar. Han ville odla grönsaker i större skala för att tjäna mer, men det kan han bara om det finns vatten. Och regnperioderna har blivit osäkra, som en följd av klimatförändringen. Så grönsakerna måste kompletteras med mer tåliga grödor. Om han kunde investera i en generator så kunde han pumpa vatten från floden.
Ökad produktivitet kräver mer energi. Och energi finns i överflöd: solen skiner och skiner.
Med solceller kunde Otuoma få både elektriskt ljus och ström för att ladda telefonen. På sikt säkert också en vattenpump. Men den investeringen är för dyr.
På taket hos Beatrice Oma, i en annan del av Kisumu, finns en solcell som ger tillräckligt med ström för en mobil, en radio och en lampa som lyser över hennes grönsaksstånd. Medan grannarna fortfarande har fotogenlampor. För detta betalar Beatrice Oma motsvarade 4,50 kronor per dag till företaget M-kopa och efter ett år äger hon sakerna. Depositionsavgiften på motsvarande 270 kronor lånade Beatrice Oma hos det lokala kvinnokooperativet.
En avbetalning, alltså. Ett dyrt sätt att köpa den enkla elektroniken; M-kopa kritiseras för att göra fattiga till kreditslavar.
Men Beatrice Oma kunde knappast finansiera affären på annat sätt. Hon har inte heller den kunskap som krävs för att komma igång eller reparera tekniken när något inte fungerar. Och för en handelsman är mobilen helt avgörande: kenyanerna använder mobilpengar sedan ett decennium. I minsta grönsaksstånd vid vägen går det att betala med mpesa.
Solceller blir allt billigare och batterierna utvecklas snabbt. För Daniel och Cynthia Otuoma borde det vara goda nyheter. Liksom för Beatrice och Dan Oma. Och fattiga länder.
Power, säger Tanzanias nationalbankschef Benno Ndulu – energi är nyckeln till framtiden. Utvecklingen och elektrifieringen av det stora men glest befolkade Tanzania går hand i hand. Idag nås 40 procent av befolkningen av elnätet – och fler ska de bli.
Ndulu blir nästan biblisk när han beskriver hur strömmen kom till hans hemtrakt, hur människor som levt i mörker fick ljus. Byar utan ström har svårt att sköta det dagliga och öka sin produktivitet, byar utan ström förlorar sina unga. Samtidigt listar Ndulu de tuffaste utmaningarna så här: den ekonomiska utvecklingen saktar av, världen blir mer osäker – inte minst på grund av Donald Trump i Vita huset – och det är dyrt att låna till investeringar.
Utanför riksbanken skiner solen. Runt om i landet producerar små solpaneler energi. Varför inte glömma de storskaliga elektrifieringsplanerna och satsa massivt på solenergi? Massor av energi som produceras och konsumeras på samma plats. Decentraliserat.
Förutsättningarna här är ju helt andra än på svenska hustak.
För dyrt, svarar Ndulu.
Men priset sjunker och tekniken förbättras. Med denna stora marknad skulle det gå ännu snabbare.
Politiker – kanske också biståndsgivare; Tanzania är ju Sveriges stora biståndsland – vill ofta ha grandiosa planer. Elledningar till folket. Så mäts utveckling.
Men med digitalteknik, bättre mobiler och solenergi måste det gå att göra mer för mindre. Snabbare, dessutom. En modig och grön reform för en ljusare framtid, bokstavligen.
Gå till toppen