Kultur

Nelly – gömd, glömd men äntligen sedd

Gör Nelly Gunnarsson till en permanent del av Dunkers, menar Thomas H Johnsson entusiastiskt efter att ha sett en kvinnlig fotograf lyftas fram ur gömmorna.

Självporträtt av Nelly Gunnarsson.

Fotografen Nelly Gunnarsson

FOTO. Dunkers kulturhus, t o m 1/10.
Den vedertagna svenska fotohistorien visar på allvarliga brister. Någonstans längs vägen har historikerna glömt, eller kanske mer troligt, förringat betydelsen av landets kvinnliga fotografer, och därmed gallrat bort en omfattande yrkesmässig gärning. Det är där Dunkers nyöppnande utställning om den Helsingborgsbaserade fotopionjären Nelly Gunnarsson tar avstamp.
Rummet är svagt upplyst och de svartvita originalprintarna i vykortsstorlek hänger stringent på dova skärmar. Utställningens dämpade ljus förstärker upplevelsen av att träda in i något gömt. Något glömt. En ung dam i stilig tjugotalshatt, strama män i uniform med blankputsade stövlar, tre kvinnor poserande med ett litet barn på en sliten bakgård, ett gruppfotografi av trettiosex hopträngda gossar jag förmodar är barnhemspojkar. I ett svep kastas vi hundra år tillbaka i tiden. Och Nelly Gunnarsson imponerar som habil yrkeskvinna. Porträtten visar på förståelse för ljusets säregna karaktär och retuscharbetet är utfört med stadig och professionell hand.
Men det är inte hennes hantverksmässiga och tekniska kompetens som främst fängslar. Snarare hennes förmåga till det som är porträttfotografens egentliga uppgift: fånga och förmedla stämningar, känslor, begåvningen att få de avbildade att krypa ut ur fotografierna och bli till levande och självständiga individer av kött och blod. Nelly Gunnarsson tillät sig att gå emot den tidens konventioner och lekfullt experimentera med subtilt surrealistiska iscensättningar. En bild av rökande ynglingar i kostym som vid första anblicken ger intrycket av ett romantiskt pokerspel i skogsbrynet, men som vid närmre granskning visar sig vara ett regisserat arrangemang framför en målad kuliss, stimulerar fantasin och skapar funderingar om vem ynglingarna egentligen var, och varför bilden en gång togs. Som med all intressant fotografi ges inga uppenbara svar och producenterna har det goda omdömet att bespara oss överflödig information. Dock saknar jag material från stadslivet, gatorna, caféerna, barerna. Vilket hade skapat dynamik i utställningen och placerat porträtten i ett mer distinkt sammanhang.
Nelly Gunnarsson föddes år 1869 under enkla förhållanden i Västra Broby i Södra Åsbo härad (idag Åstorps kommun). Men var för den skull inte någon traditionell bygdefotograf, hon hade även nationella uppdrag, exempelvis jobbade hon med att kartlägga och samtidsdokumentera det skånska landskapets kyrkor. När jag arbetade på Landskrona Museums fotoenhet var ett av mina åtaganden att kopiera och senare även skanna in gamla glasnegativ till det antikvariska arkivet. I mitt tycke en trivial sysselsättning som jag oftast lyckades smita ifrån. Idag kan jag fascineras i timtal och är väl införstådd med att vår samlade kunskap skulle te sig avsevärt mycket fattigare utan dessa viktiga tidsdokument.
Urvalet har gjorts av Kulturmagasinets fotoantikvarie Ronny Ekdahl och Anja Petersen, museipedagog på Dunkers. Eva Dahlman, som under lång tid var chef över Fotosekretariatet vid Nordiska museet i Stockholm och är djupt kunnig i ämnet, har bjudits in för att reflektera över Nelly Gunnarssons bilder. Idag analyserar hon arkiv och privata samlingar med ambitionen att revidera vår fotohistoria och försöka lyfta fram kvinnors fotografiska arbete. Och jag skulle gärna se Nelly Gunnarssons material som en permanent del av Dunkers lokalhistoriska avdelning.
Varje kulturinstitution med självaktning borde producera en permanent (och reviderad) lokal fotohistorisk utställning. Nelly och hennes kollegor är värda det.
Gå till toppen