Varför läser vi så gamla böcker för de allra yngsta i samhället? För barn som ska verka och leva långt in i framtiden, och som vet minst av alla om världen, litteraturen och vad läslust innebär. Hur kommer det sig att vi väljer riktiga klassiker till dem?

Jag tittar på statistik gällande utlåning och försäljning av böcker, och hittar Elsa Beskows ”Tomtebobarnen” från 1907 och ”Olles skidfärd” från 1910 i toppen för bilderböckerna. De kom alltså ut innan första världskriget, Titanic och spanska sjukan! I toppen finns också makarna Rey med ”Pricken” och ”Nicke Nyfiken” som är ungefär samtida med storsäljare av Astrid Lindgren, Tove Jansson, Lennart Hellsing och Antoine de Saint-Exupéry. Och böcker med 50 år på nacken som ”Loranga, Masarin och Dartanjang”, ”Alfons Åberg” och ”Totte”.

Jag menar absolut inte att det är fel på någon av de här, jag tycker bara att det är märkligt. Vi läser ju inte gamla böcker i alls samma utsträckning själva. Eller för barn i andra åldrar. Faktum är att våra topplistor för alla andra genrer förutom just för bilderböcker visar att vi mest väljer nyutkommen litteratur. Vi som är äldre alltså, vi som inte ska leva lika långt in i framtiden. Och vad som är ännu mer märkligt, att döma av diverse debatter som rasat de senaste åren, är att vi blir arga och upprörda när vi upptäcker att de här gamla bilderböckerna – är just gamla. Jan Lööfs ”Morfar är sjörövare” till exempel, den kom 1966 samtida med att Vietnamkriget drog igång på allvar och många svenskar fortfarande betraktade homosexualitet som en sjukdom. Så kanske är det inte konstigt om den behöver uppdateras innan de ges ut på nytt?

Och kanske har våra yngsta samma behov som alla andra att få sin tid och dess värderingar speglade i kulturen? De matas med gamla sagobokskaraktärer på kläder, muggar, väskor så att de knappt tror att det finns andra, men det gör det ju. Och även om det är mysigt att dela gamla favoriter över generationer, så är det ju också kul att upptäcka nya böcker ihop.

Så: Om du gillar Elsa Beskows rim och böcker på vers, pröva ”Halsen rapar, hjärtat slår: rim för 0 till 100 år!” av systrarna Adbåge (Natur & Kultur, 2016). Om du vill läsa om revolutionärer och upprorisk humor som i ”Pippi Långstrump”, läs till exempel Gunilla Bergströms serie om ”Snurran på förskolan” (Bonnier Carlsen, 2016). Och om du älskar den kärleksfulla inkluderande tonen i "Pricken", pröva Pija Lindenbaums senaste ”Pudlar och pommes” (Lilla Pirat, 2016).

Eller låt barnet välja helt fritt – då kanske ni kommer hem med böcker utan text. Det är lugnt, forskning har visat att de kan vara ännu mer utvecklande för barnets språkutveckling, än böcker med text. Dialogen kring till exempel ”Simbassängen” av JiHyeon Lee (bokförlaget Mirando, 2016) eller den vackra ”Ankomsten” av Shaun Tan (Kabusa, 2010) utmanar barnet. Den sistnämnda kan vi för övrigt – oavsett vilket språk vi talar – se som kritikerrosad teater på Stenkrossen i Lund den 27 april. Missa inte det!