Åsikter

Läsartext: Vi ska inte ha jour på helger men ingen annan tar hand om de trasiga unga

Rörelsen ”Vi står inte ut” arrangerade en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm på lördagen för en dryg vecka sedan.Bild: Johan Nilsson/TT
Det står ingenstans i arbetsbeskrivningen för en lärare att du förväntas ha jour på helger och lov, men det är precis där vi har hamnat, vissa av oss. Lärare, hvb-personal, socialsekreterare, gode män, präster och andra som i sin profession eller engagemang möter ensamkommande ungdomar och gör så mycket mer än vad som krävs och vad vi får betalt för. För att ingen annan gör det och för att vi inte står ut med att inte bry oss.
Jag vet ibland inte om jag ska skrika, gråta eller bara skratta åt eländet, så jag gör lite av allt och engagerar mig på alla håll jag kan, så att jag åtminstone har gjort något. Jag gick sönder lite till inombords och fick verkligen kämpa mot tårarna när jag en lördagskväll hastigt och lustigt hamnade mitt emot en väldigt trött, ledsen och uppgiven kille som nyss fått sitt andra avslag. 16 år gammal, men i brist på bevis uppskriven till 18, satt han där med nedslagen blick och berättade om hur ont det gjorde i hjärtat. Om hur han hellre dör här än i ett land i krig, där han inte känner någon och står helt ensam.
Han räknas av Migrationsverket som vuxen, men det spelar ingen roll om han så vore 25 eller 50... jag fattar inte hur verket kan skicka ut ett andra avslag per post och sen bara lämna personen åt sitt öde!Hur kan man INTE erbjuda någon form av stöd åt en människa i en sådan situation? Det är inte okej att hela den bördan ska hamna på en jämnårig rumskamrat som själv är i samma sits.
Ingen av killarna hade sovit mer än någon timme natten innan och var helt slut när kompisen, som inte vågade lämna sin vän ensam, hörde av sig till mig. Det hela slutade med att hans lärare ryckte ut, hämtade killarna och körde till en empatisk präst som också ryckt ut på två röda, kört in till stan och öppnat kyrkan för att ta emot dem för en pratstund och fixa nyponsoppa åt dem att ta med hem så de skulle få något i magen. Då grät jag, fast denna gång för att jag blir så rörd av medmänskligheten och ser hur världen faktiskt KAN vara.
En kristen människa kan ge sig ut en lördagskväll för att krama om, trösta och stötta ett par muslimska nyanlända ungdomar och dessa båda ungdomar kan gå in i en kyrka utan problem och ta emot det stödet av prästen. Och jag som inte räknar mig till någon av de grupperna kan sitta med och alla respekterar varandra. Precis som det alltid borde vara.
För ett par veckor sen, en sen kväll under sportlovet, stod en annan ung, rädd och desperat man ensam och frusen i en främmande stad i en annan del av landet och visste inte vart han skulle ta vägen. Några nödrop på Facebook och telefonsamtal främlingar emellan senare så hade fantastiska människor gått ihop och ordnat tillfälligt boende åt honom.
Jag blir rörd men samtidigt arg på att det ska hänga på medmänniskor att plocka upp och lappa ihop det som staten borde ha gjort, men inte klarar av. Människor ska inte behandlas så här! Varken ungdomarna eller alla vi som står med dem och är på god väg att gå sönder vi också.
När ska Morgan Johansson (S) och de andra ta sitt ansvar? Är de beredda att ta konsekvensen när allt fler unga i desperation går under jorden eller tar sina liv och när vi som möter dem går in i väggen?

Terese Hansen

Terese Hansen är lärare på Språkintroduktion i Växjö och engagerad i den nationella rörelsen #Vistårinteut som bland annat kämpar för amnesti för alla ensamkommande som varit i Sverige mer än ett år.
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen