Engström

Håkan Engström: En unik röst

Sven-Ingvars lät inte som någon annan.

SCANPIX SWEDEN, 1966.Bild: Bo Schreiber/TT
Det finns ett par efterhängsna missuppfattningar om Sven-Ingvars och om Sven-Erik Magnusson, som dog på tisdagen. Det är hög tid att göra oss av med dem.
För det första:
Sven-Ingvars var inget dansband.
För det andra:
Att "hotta" upp bandet med modern produktion, bombastiska trummor distade gitarrer och skinnbrallor –som man gjorde kring mitten av 1990-talet –var på det stora hela ett misstag och en björntjänst.
Men Sven-Erik Magnussons karaktär och personlighet var tillräckligt stark för att stå emot. Hans röst trängde igenom. Den var unik.
Sven-Ingvars växte upp parallellt med svenska orkestrar som Sten & Stanley, Streaplers, Flamingokvintetten, Vikingarna, Ingmar Nordströms och hittade sin röst ungefär samtidigt. Men rösten de fann var en helt annan. När de andra sökte minsta gemensamma nämnare och sjöng på en ansträngd form av rikssvenska –känd enbart i dansbandsvärlden – stod Sven-Erik Magnusson ut med sin okonstlade värmländska och en stil som bara var hans egen.
De lät alltid som Sven-Ingvars. Det gällde under de guldåren på 1960-talen. Det gällde under det ibland lite skakiga 1970-talet, ett decennium som de inlett med en djärv och mycket lyckad tema-LP med tonsatta Frödingdikter – ett album som i både personlighet och förståelse för texten vida överglänser Mando Diaos Frödingplatta från år 2012. Och det gällde, trots allt, under åren efter deras otippade revival med en spelning 1991 på rockfestivalen i Hultsfred.
De var aldrig ett riktigt rockband heller. Aldrig schlager. De var ett oskuldsfullt popband från popvärldens periferi: en avkrok i Värmland som heter Slottsbron och ligger i Grums kommun. Mer än något annat lät de som en regional bearbetning av vad Cliff Richard & The Shadows utifrån amerikanska influenser gjorde i England.
Men Grums är inte London. Lokalfärgen kom av sig själv, och sedan prövade bandet sig fram. Soundet och karaktären formades i farten. Det fanns ingen riktigt förlaga, inget original att anpassa sig efter. Sven-Ingvars var originalet.
Jag vill inte missunna bandet den revival och uppmärksamhet de fick under 1990-talet. På flera vis var det verkligen en nytändning –musikerna blev upplivade av sin återupprättade status och av kärleken från en yngre publik. Men den verkliga styrkan kom inifrån dem själva, när de i sina egna erfarenheter hittade sätt att förhålla sig till de här nya låtarna de fick från etablerade låtskrivare som Niklas Strömstedt, Nisse Hellberg, Per Gessle, Plura och Peter LeMarc.
Fast den som förstod dem bäst verkar ha varit Dan Hylander, i alla fall att döma av den sång –"Så många mil, så många år" –som han skrev åt dem för den finstämt nostalgiska krogshow som sattes upp år 2000 och bland annat nådde Slagthuset.
Jag har upplevt liknande shower där Jerry Williams och Christer Sjögren med musik och anekdoter berättade sin karriärs historia. Men där Jerry Williams lade in en på alla vis krystad version av David Bowies "Heroes" (modellerad efter hans redan plågsamma version av "Working class hero") och Christer Sjögren försökte påskina att han i ungdomsår formades av The Beatles (och strax förlorade sig i en parodisk version av Leonard Cohens "Halleluja") var Sven-Erik Magnusson hela tiden sig själv och sin historia trogen.
Bandet spelade "Rock around the clock" med klarinett och dragspel, precis som när de var tonåringar. Och så sammanfattade de sin resa så långt med hjälp av Hylanders ord:
Jag har fått mitt av ros och ris, och det är kanske resans pris/Men jag har aldrig velat va nåt mer än bara jag.
Läs alla artiklar om: Sven-Erik Magnusson
Gå till toppen