En kvinna ger sig ut på vandring i dödens Europa. För att freda sig mot övergrepp klipper hon av sin fläta, stoppar klänningen i ränseln och blir en pojke. Då slipper hon också gå med blicken sänkt och kan med förundrade ögon ta in allt hon möter på denna härjade kontinent någon gång kring 1350.

Från piraternas färgstarka Västindien i ”Mary Jones historia”, där Robert Louis Stevensons skattkammaräventyr återberättades ur en tjänsteflickas perspektiv, har Elin Boardy i sin fjärde roman förflyttat sig bakåt i tiden till ett av de svartaste kapitlen i den europeiska historien: digerdöden. När berättelsen tar sin början i Falsterbo har pesten redan dragit fram och lämnat byar tomma, barn ensamma, djur på rymmen. Längs vägarna irrar skaror av pestflyktingar och de som inte förbereder sig för undergången tar till vilka medel som helst för att överleva.

”Freedom’s just another word for nothin’ left to lose”, sjöng Janis Joplin och det är den aspekten av vagabondens frihet Boardy tar fasta på: kombinationen av tomhet och osårbarhet hos den som saknar band. Att huvudpersonen, som inledningsvis kallar sig Sigrid, hör till dem som förlorat allt är uppenbart, men hon vägrar berätta något om sig själv och författaren tiger solidariskt om hennes bakgrund. Under sin resa blir hon den hon utger sig för att vara, växlar namn och kön efter tillfället. ”Var det så enkelt? Att det var i håret och i kläderna det satt?”

”Tiden är inte än” är som en pikareskroman utan komik, en pilgrimsfärd utan heligt mål, en ”On the road” i medeltida hosor och feministisk förpackning. I katastrofens spår möter vandraren såväl hjälpsamhet som hot, våld och desperation. Parallellerna till vår egen folkvandringstid ligger i öppen dager.

En av knepigheterna med att skriva historiska romaner är hur man ska kunna nollställa sin egen kunskap om det kommande och berätta utifrån karaktärernas aningslösa synvinkel, som om framtiden vore ett oskrivet blad. Den problematiken bryr sig Boardy helt enkelt inte om, lika lite som hon stilar med arkaismer. Istället väljer hon ett allvetande kristallkuleperspektiv med insprängda historielektioner. ”Tiden är inte än” är en roman som propsar på att den är skriven i vår tid, för vår tid, ja, detta är inskrivet redan i titeln. Greppet funkar förvånansvärt bra, även om det händer att jag tycker att det överutnyttjas, när författaren till exempel påminner oss om Andra världskrigets eller samtidens tilldragelser. Och visst låter delar av dialogen påfallande nutidsmässig. Men vid andra tillfällen ger Boardys historiska resekrönika ett hisnande siktdjup genom århundradena och får kartan att bli levande för oss.

Boardy är en författare som verkligen tror på fiktionens möjligheter, och hon blir en allt mer driven berättare, med en tonsäker, milt melankolisk prosa. Jag tycker verkligen om den här romanen, så skickligt upplagd och fint genomförd med vandringen som strukturerande form. Det är en berättelse som hela tiden befinner sig i rörelse, om än i fotgängarens stillsamma tempo, och scen fogas till scen i en brokig väv.

Inte minst är det en gripande skildring av sorg och att bokstavligen gå vidare, steg för steg. Där skiljer sig epokerna inte åt, även om Elin Boardys huvudperson har halm i skorna.