Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Alexander Agrell: Sven-Ingvars är själva symbolen för sommar

Sven-Ingvars orkester, 1966. Sven-Erik Magnusson i mitten med gitarr i handen.Bild: Philips
Sommaren 1966 kunde man njuta av "Min gitarr" om man stoppade in en 25-öring i jukeboxen på Carlssons bageri i Yngsjö. Råkade man dessutom vara tio år kändes det här som höjden av sommar.
Då drog vi inga skiljelinjer mellan Beatles, Rolling Stones och Sven-Ingvars. Allt det där med att bara vilja gilla vissa handplockade artister och stilar, det kommer ju senare, i tonåren när musiksmaken är något man aktivt odlar och musiklyssnandet för vissa blir en så viktig del av hela identitetsbygget.
Nej, vi lyssnade förutsättningslöst där vid jukeboxen medan vi drack vår Loranga (om vi råkade ha slantar till en flaska den dagen, ovanligt). "Två solröda segel" i instrumentalversion fanns också i boxen och kunde gå för sig att lyssna på, men i längden handlade det om att hitta bra låtar, oavsett musikstil. Låtar som fastnade och som hade något visst.
Sven-Ingvars låtar hade det. Och om man nu där i mitten av 60-talet sög i sig stora doser Svensktoppsmusik parallellt med den brittiska popen, så fanns det förstås anledningar till att så många av de andra blågula artisterna snart sjönk undan i hjärnvindlingarna, medan värmlänningarna bet sig kvar.
Det tyngsta skälet var Sven-Erik Magnusson, mannen med en röst och ett sångsätt som ingen lyssnare kunde ta fel på längre än två sekunder. Han hade dialekten och lanserade den intensivt, men han sjöng också med en speciell sorts ungdomlig iver och glädje, mycket svår att stå emot.
Visst kunde han låta lite inställsam ibland, men han ägnade sig inte som somliga topplistekollegor åt tillrättalagd skönsång för skönsångens egen skull. Den avväpnande värmländskan gjorde att låtarna kändes chosefria, jordnära.
Ett annat trumfkort var energin som Sven-Erik Magnusson och bandet utsöndrade – popenergin, för detta var i grunden ett popband, vars inspiration enligt sångaren själv bland annat kom från Elvis, Cliff Richard och Buddy Holly.
När poptendenserna snörades ihop med en smak för visa, svensk folkmusik, Thore Skogman och Gustaf Fröding uppstod något lika attraktivt som unikt. Och vi får inte glömma vad Ingvar Karlssons sprättiga gitarrfigurer betydde för helheten och just energin i musiken. Karlsson var rejält influerad av den tidens gitarrdrivna "ståltrådspop" och han hade Hank Marvin i The Shadows som idol. Ingvar Karlsson lär ha tubbat en teknikkunnig kompis att ligga bakom scenen för att lura ut hur Marvin lockade fram sitt patenterade sound ur förstärkaren, när Shadows spelade i Karlstad 1961.
Vad kan man väl mer drömma om som uppåtsträvande band, än att tidigt mejsla ut en egen, personlig stil som både visar varifrån man kommer och blir till lättillgänglig, kommersiellt gångbar musik?
Själv har jag inte lyssnat mycket på Sven-Ingvars under de senaste 45 åren. Men "Min gitarr" är för mig fortfarande den definitiva symbolen för evig, solig sommar och lyckan i en läsk med ett sugrör i, medan ett klatschigt gitarriff vibrerar sig ut ur jukeboxen.
Gå till toppen