Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anna Blennow: Resandets pris

Resande är inte alltid ett aktivt val. Att förutsätta det är att blunda för de billiga flygresornas konsekvenser, både för människor och miljö, skriver Anna Blennow.

Bild: Illustration: Jenny Rydqvist
Att vi människor reser definierar oss som art, skriver Margit Richert i en krönika i SvD (20/3). Det är en vacker tanke. Resor präglar både oss och vår omvärld och skapar nya sammanhang och möjligheter. Men varför reser vi? Richert lyfter fram den traditionella bildningsresan och dess lustfyllda plikt att utforska och uppleva. Det är skillnad på semesterns kokosnötsdrink och den verkliga resan, påpekar hon. Resan är också ett socialt verktyg: västvärldens privilegierade resenärer har vänner över hela världen.
Men resandet har ett pris, i flera bemärkelser. Att flyga har aldrig varit så billigt som nu. Aldrig har så många flugit. Och ändå visar entydiga rapporter att vi måste skära ner drastiskt på flygresandet för att inte följderna för klimatet ska bli katastrofala. Att klimatförändringar är den mest oroande samhällsfrågan för unga i Sverige år 2017 visade en SIFO-undersökning som gjordes på uppdrag av Världsnaturfonden, WWF.
Så vems är ansvaret? Miljömedvetenhet läggs ofta på den enskilda individen, men då blir det alltför lätt för marknad och samhälle att fortsätta som förut: det finns ju efterfrågan, folk vill ju resa! Regeringen presenterade i förra veckan ett förslag om att beskatta flygresor med mellan 80 och 430 kronor per enkelresa från 2018. Upprörda reaktioner följde, inte minst från flygbolagen, som talade om dödsstöt mot svensk flygindustri. Och Richert sätter fokus på hur fattigare europeiska länder har allt att vinna på billiga flygresor: möjlighet, klassresa, frihet.
Nöjesresande och semester är en ung företeelse. Teknik och välstånd har gjort det möjligt för oerhört många att se världen, och oerhört många tar chansen. Tokyo, Kapstaden, New York, men också namnlösa stränder på soliga öar. Semesterns möjlighet till återhämtning är samtidens svar på äldre tiders kurorter och konvalescenser i ett mildare klimat. Ledigheten blir framför allt semester från prestationen och produktionen. Att fixera horisonten under ett parasoll med en drink i handen har blivit en klichéartad illustration av njutning och frihet. Bildningsresan har helt andra ideal: individens utveckling och fullkomnande; ända sedan Goethe anlände till Rom år 1786 och förklarade sig pånyttfödd. Bildningsresandet är ofta en livsstil för de privilegierade – semestern blir istället pausen från vardagslivet. Alla oavsett inkomst borde ha rätt till båda. Och därför, menar Richert, bör flygresor fortsätta att vara så billiga att alla har råd.
Men alla vill inte resa. Resan som flykt från fattigdom, krig och faktiskt också klimatförändringarnas effekter innebär en förlust av hem och tillhörighet. Många som reser har inget val, men om de kunnat välja skulle de ha stannat hemma. Även för de mer bemedlade kan resan representera flykt: från ansvar, tristess, från sig själv.
Och fortsätter västvärlden att flyga som vi gör, så flyr vi också från ansvaret för att kommande generationer ska kunna stanna hemma om de vill. Richerts resmål – Sydostasien, Hawaii, Kalifornien – riskerar ironiskt nog alla att bli utsatta av de klimatförändringar som inte ligger långt borta. Ja, den privilegierade individen har ett val, men det ligger framför allt ett tungt ansvar på statliga och globala beslutsfattare att inte bara beskatta de färdmedel som är sämre ur miljöhänseende, utan också subventionera alternativen i långt större utsträckning.
Och den oslagbart sociala resan förblir tågresan. På flygresan avskärmar man sig och vill inte bli störd, men att resan är målet blir sällan tydligare än under den långsamma tågresan. Filmer, böcker och reportage har gjort tåget till bildningsresans kliché i lika hög grad som semestern har sitt solparasoll. Främlingar möts på tåg och förändras för livet, samtidigt som landskapet skiftar och nationsgränser överkorsas utanför fönstret: den finländska författaren Rosa Liksoms prisbelönta bok ”Kupé nummer 6” från 2011 beskriver en ung kvinnas färd längs Transsibiriska järnvägen och de oväntade möten som blir följden. Tågresan är symbolen för den moderna bildningsresan, och det långsamma resandet en del i den klimatmedvetenhet som måste till globalt, oavsett om vi är i Georgien eller i Blentarp.
De som har råd och tid bör ta tåget när det är möjligt, också för att statuera exempel för marknadskrafterna: det här är vad vi vill. Ja, vi är gjorda för att resa, men för att resa på marken. Och alla har rätt till bildning, men också till semester. Det ena behöver inte utesluta det andra. Goethe kanske tog en kokosnötsdrink på piazza del Popolo för att fira sin nya födelsedag.
Gå till toppen