Engström

Lennons barndomsvän är död

Hans betydelse har sällan överskattats.

John Lennon är tvåa från vänster i översta raden, Pete Shotton är killen bredvid med den blonda kalufsen.
Pete Shotton var John Lennons barndomskompis, ett busfrö som matchade honom. Fram till att musiken tog överhanden, och det började bli viktigt att det faktiskt lät bra, var de båda oskiljaktiga.
På fredagen drog han sin sista suck. Han blev 75 år.
John Lennons skiffleband, The Quarryymen, lämnade han med dunder och brak. Pete ska enligt alla tillförlitliga rapporter ha varit totalt omusikalisk, vilket förstås gjorde honom till en belastning även om han bara anförtrotts att spela tvättbräde. Han visste om det. John visste om det. Bägge ville ta konsekvenserna av det – Pete inte minst –men ingen pallade.
Ja, inte förrän en sen och glad kväll, då John Lennon äntligen gjorde slag i saken. Han tog tvättbrädet, slog det hårt i huvudet på sin bäste vän så att metallstycket i mitten föll ut. Och så var det med det. Vissa handlingar talar högre och tydligare än ord mäktar med.
"Jag hade inte lust att spela längre, men jag ville inte säga det och John ville inte heller säga något. På det sättet kom både John och jag undan", säger han i Philip Normans "John Lennon. En biografi" (Forum).
Men de förblev kompisar och var tajta åtminstone fram till slutet av 60-talet. År 1965 köpte John ett varuhus till honom. Det är sånt man har kompisar till.
Han hängde rätt mycket i studion efter att Lennons karriär skjutit fart. Han ska ha spelat lite maracas när inte beatlarnas händer räckte till. Men framför allt inspirerade han delar av texten till Lennons "I am the walrus", eftersom han drog sig till minnes en gammal barnramsa med orden "Yellow matter custard, green slop pie/All mixed together with a dead dog's eye", och så uppmuntrade han Paul McCartney att i texten till "Eleanor Rigby" byta ut Father McCartney till Father McKenzie.
Så kan man också skriva in sig i historieböckerna.
Gå till toppen