Kultur

Det var en gång en pestsmittad stad

Yuri Herrera distanserar sig från enkla uppgörelser och låter inte våldet vara ett bärande motiv om än en viktig ingrediens i berättelsen, skriver Magnus Eriksson.

Mexikanske författaren Yuri Herrera debuterade 2009 med "Tecken som föregår jordens undergång".Bild: Paca Flores

Yuri Herrera

BOKEN. Kropparnas själavandring. Övers Maria Cederroth. Nilsson förlag.

Förra året introducerades den mexikanske författaren Yuri Herrera på svenska med romanen "Tecken som föregår jordens undergång". Den ger en mytologiskt laddad skildring av hur en kvinna beger sig över gränsen för att söka sin bror som lockats till USA med löfte om en bit land. Aztekiska myter aktualiseras, men Herrera ger också en förtätad bild av våldet i det countrymytologin kallat ”the broken promised land”.
Våldet och korsandet av gränser är också centrala teman i Yuri Herreras roman "Kropparnas själavandring" som ges ut i Maria Cederroths översättning. Fast nu handlar det om gränser i Mexico: sociala, moraliska och psykologiska.
Men stämningen är densamma. Yuri Herrera tecknar ett mörkt tillstånd. Hans prosa är naturalistiskt åskådlig men också glidande i sin dystopiska gestaltning av ett samhälle som ser ut att ligga nära i tiden men som också ger ett abstrakt intryck. Inte här och nu, men nästan.
Herrera skriver om en icke namngiven stad som drabbats av en gåtfull smitta. Människor stannar inomhus, om de måste ge sig ut tar de på sig munskydd. Det är ett slutet drama med ett fåtal gestalter i centrum. Och även om romanen ger en bild av samhället genom reaktionerna på smittan skiljer den sig gentemot Albert Camus "Pesten" genom att själva slutenheten består. Där Camus skildrade en samhällsgemenskap, finns inget gemensamt i den värld som Herrera tecknar.
I centrum står en man med oklar juridisk ställning. Han kallas blott ”Budbäraren”, men tycks ha mandat att medla mellan skilda grupper. Medan smittan slår som hårdast får han i uppdrag att få två rivaliserande familjer att lämna tillbaka bortförda familjemedlemmar till varandra.
Så långt ett klassiskt rivalitets- och kidnappningsdrama, men Yuri Herrera vänder i förhållande till den förväntan som det antydda konfliktmönstret skapat. Vi får snart veta att de bortförda är döda, men att de inte mördats. Den förväntade våldsamma uppgörelsen uteblir. Mer ska dock inte avslöjas om detaljerna i dramat.
Det är den ena konfliktlinje, den andra är erotisk. När de inte vågar gå ut, inleder ”Budbäraren” ett förhållande med en ung kvinna i huset. Även hon har blott ett smeknamn som för att understryka den mytologiska stämningen. Men ”Budbäraren” måste ut, och då intensifieras de båda konflikterna.
Yuri Herrera beskriver en värld utan nåd, ett universum utan moral – eller ett samhälle som ligger nära i tiden. Men han är inte illusionslös. Herrera avviker en gång till från den förväntan han byggt upp och distanserar sig från det enkla uppgörelsetemat. Våldet blir inget bärande motiv. Det visar sig även odugligt som litterärt formelement. Det speglar en idé om våldets ändamålslöshet. Yuri Herrera tecknar suggestivt en värld utan nåd, men kanske inte utan hopp.
Gå till toppen