Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: När någon i min familj i Bulgarien ringer hoppar hjärtat över ett slag

Teodora Didovas hjärta brister när hon inte kan vara nära sina kära i svåra situationer.Bild: Johan Persson
Vi är många utvandrare, på ett eller annat sätt.
Vi kan ha utvandrat från våra föräldrars hem, från hembyn, från hemstaden, från hemlandet. Av olika anledningar har vi sökt oss till något bättre, större, tryggare. Någonstans dit vi kan fly från krig, förverkliga oss själva eller varför inte följa vårt hjärta och förälska oss hänsynslöst i någon från andra sidan jordklotet.
Min resa till Sverige startade för 14 år sedan från min hemstad Burga i Bulgarien. Sedan 2003 har jag hunnit lära mig svenska och utbilda mig till socionom. Jag har hunnit sitta i flera styrelser och bli ordförande för en kvinnojour i Malmö.
Jag har velat utvecklas både privat och professionellt och har utbildat mig till coach och om något år blir jag också sexolog. I Sverige kan jag drömma om att skapa det liv jag vill leva. Här kan jag förverkliga mig själv. Här kan jag göra mycket. Men inte allt.
För snart nio år sedan vaknade jag upp väldigt tidigt en morgon och kunde inte somna om. Det var den 24 april 2008. Jag satte mig i vardagsrummet insvept i en mjuk filt och satte på teven. Någon timme senare fick jag ett telefonsamtal om att min mamma låg på ett sjukhus i ett kritiskt tillstånd. Hon hade fått en infarkt, 200 mil bort från mig.
Jag föreställde mig henne liggandes i en säng. Slangar runt omkring henne höll henne vid liv. Solen trängde in mellan persiennerna och smekte hennes vackra ansikte. Jag såg mig själv komma in i rummet och hålla hennes hand tills hon tillfrisknade av min oändliga kärlek och omsorg. Men så blev det inte. Kort efter att jag anlände till min hemstad befann jag mig på en begravning. Min mammas begravning.
Än idag får jag en stickande känsla i kroppen när jag ser att någon i min familj ringer mig på mobilen. Det är på mobilen alla allvarliga samtal tas. Hjärtat hoppar över ett slag och andan trillar långt ner i halsen. Jag blir stum. Jag fryser till. Tills jag hör vad det handlar om.
Nu blöder mitt hjärta igen. Jag betalar priset för att ha valt ett liv i Sverige. Min mormor har blivit inlagd på sjukhus med dropp. Något är inte som det ska med hennes hjärta. Det enda jag vill göra är det enda jag inte kan göra: besöka mormor och hålla hennes hand.
Min mamma stöttade mitt val att flytta till Sverige till fullo. Under sitt 47 år långa liv hade hon åkt utomlands en enda gång, till grannlandet Turkiet. Hennes dröm var att jag skulle få se världen. Uppleva den. Förändra den. Njuta av den. Och det gjorde jag. Det gör jag än idag. Och så länge hon levde följde hon med på min livsresa, med glädje och fascination.
Det gör även min mormor. Det senaste året har hon dock mest varit intresserad av att ha videosamtal med mitt barn och se det räcka ut tungan. Att höra sitt barnbarnsbarn säga baba, som betyder mormor på bulgariska, är det roligaste hon vet.
Hur många är vi som har utvandrat, som har lämnat våra nära och kära för att skapa oss ett bättre liv? Hur många är vi som missar högtider och födelsedagar och lider i det tysta?
Är det värt det att leva i det goda livets förbannelse?
De flesta dagarna älskar jag mitt liv. Det liv som jag har skapat här i Sverige.
Men i dag, i dag tvivlar jag.

Teodora Didova

Teodora Didova bor i Malmö med en partner, ett barn och två katter. Hon är socionom och studerar nu kurser inom masterprogrammet i sexologi på Malmö högskola.
Läs mer: Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen