Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: En fråga om respekt

Även de skarpaste av politiska rivaler måste vara beredda att ta intryck av varandra och ibland försöka finna lösningar på gemensamma problem. Detta är demokratins krävande men nödvändiga förutsättning. Och den måste försvaras i nättrollens och de illitterata bloggarnas tidevarv.

Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C).Bild: Lotta Härdelin/DN/TT
På senare tid har den inrikespolitiska uppmärksamheten varit fokuserad på Moderaterna, som just hållit ”Sverigemöte” i Karlstad.
För inte så länge sedan, när Fredrik Reinfeldts alliansregering fick förnyat förtroende i valet 2010, verkade Moderaterna ha etablerat sig kring 30 procent och konkurrerade med Socialdemokraterna om ställningen som landets största parti. Idag, med Anna Kinberg Batra i rollen som M-ledare, är bilden en annan. Enligt flera mätningar har Moderaterna tappat stort i opinionen för att parkera under 20 procent, distanserade av Sverigedemokraterna.
Samtidigt ökar Centerpartiet: gapet mellan M och C har inte varit så litet sedan slutet av 1970-talet.
Den främsta förklaringen till scenförändringen är att Anna Kinberg Batra i januari öppnade för kontakter med Sverigedemokraterna efter att tidigare ha utdefinierat partiet som rasistiskt. Centern håller däremot fast vid sin avvisande inställning till samarbete med SD, en hållning som en del borgerliga väljare tycks uppskatta lika mycket som de ogillar Kinberg Batras principlöshet.
Kraftiga förskjutningar på den borgerliga sidan har inträffat förr. I valet 1948 tappade Högern den ledande positionen till Folkpartiet, som 1968 överflyglades av Centern, varpå Moderaterna blev störst 1979, en position som partiet behållit sedan dess.
Men med ett och ett halvt år kvar till valet 2018 är det alldeles för tidigt att avgöra om det pågår ännu ett borgerligt tronskifte. Dessutom är situationen mer svårbedömd än förut med åtta partier i riksdagen och i praktiken tre block: de rödgröna, den borgerliga alliansen och SD.
Det mest intressanta i dessa tider av grasserande populism, ”alternativa fakta” och nätraseri är istället att allt fler väljare verkar uppskatta en kombination av tydlighet och stil i det politiska umgänget. På något annat sätt går det knappast att förklara varför centerledaren Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt drar fulla hus när de möts i debatter på olika håll i landet.
Dagens Nyheters reportage (20/3) om de politiska motpolerna Lööfs och Sjöstedts ömsesidiga respekt var nästan lite rörande i dagens trumpifierade klimat.
”Vi kan skilja på sak och person. Det finns ofta en snålhet i den politiska debatten där man medvetet misstolkar varandra. Jag upplever inte att Annie Lööf är sådan. Men vi har inga problem att hitta oenigheter”, sade Sjöstedt i DN. ”Vi har båda identifierat varandra som personer med ett schyst förhållningssätt till varandra”, tillade Lööf.
Attityden lönar sig.
Till skillnad från de fem andra demokratiskt orienterade riksdagspartierna – Sverigedemokraterna faller utanför ramen – ligger Centern och Vänsterpartiet stadigt över sina valresultat. I den mätning från Ipsos som DN publicerade i veckan ser det ut så här, med valresultaten 2014 inom parentes: C 13 procent (6,1), V 8 procent (5,7).
Framtiden får utvisa om det bara är en from förhoppning, men i dessa siffror speglas i bästa fall riktigheten i det antipopulistiska recept som den tyske statsvetaren och Princetonprofessorn Jan-Werner Müller har formulerat i sin uppmärksammade essä Vad är populism?
Det kan sammanfattas som att etablerade partier måste ta populisternas teman på allvar, men aldrig göra det på deras villkor. Det är vad som utmärker Annie Lööf och Centerpartiet lika väl som Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. De drar sig inte för att diskutera och ta klar ställning till problem som Sverigedemokraterna exploaterar: integrationen, globaliseringen, revorna i välfärden, sociala och regionala klyftor, otryggheten. Men de gör det utifrån sina diametralt olika utgångspunkter, den ena liberal, den andra socialistisk. Att många väljare vill ha svar på sådana frågor betyder ju inte nödvändigtvis att svaren måste luta i sverigedemokratisk riktning.
Politisk aktivitet är ofrånkomligen konfliktorienterad, en ständig kamp om dagordningen, idéerna – och makten. Mediebevakningen följer självklart samma mönster: mediernas uppgift är att belysa, förklara och kommentera alternativen.
Kruxet är att en naturlig animositet på det politiska planet kan slå över i personligt färgade motsättningar som blockerar konstruktiv debatt. Det finns flera exempel i Sveriges politiska historia.
Folkpartiledaren Bertil Ohlin och den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander hade svårt för varandra. Ohlin, en briljant nationalekonom som 1977 belönades med ekonomipriset till Alfred Nobels minne, saknade en egenskap som Erlander var rikt utrustad med: självironi. Så förstärktes låsningarna under 1950-talets pensionsstrid, då Ohlin och Folkpartiet, i förening med Högern och arbetsgivarna, beskyllde Socialdemokraterna för statssocialism och Socialdemokraterna, lierade med LO, anklagade sina motståndare för att vilja lämna gamla arbetare på bar backe. Båda hade fel.
Olof Palmes aversion mot centerledaren Thorbjörn Fälldin brukar förklaras med kärnkraftsfrågan, men berodde nog i minst lika hög grad på att Fälldin som nybliven partiledare 1971 prioriterade borgerlig samverkan och bröt med företrädaren Gunnar Hedlunds samarbetslinje visavi Socialdemokraterna. Här fanns också ett inslag av klassförakt, i detta fall från vänster: Palme avfärdade Fälldin som ”fårfarmaren”. I den blockeringen drunknade möjligheterna till en brett förankrad politik mot 1970-talets industriella strukturkris.
Moderaten Carl Bildt och socialdemokraten Ingvar Carlsson kunde utbyta artigheter under arbetet med att förbereda ett svenskt EU-medlemskap, men deras dåliga personkemi är omvittnad.
Vad som ofta förbises är att goda personrelationer över de politiska och ideologiska gränserna ibland har haft avgörande betydelse.
Mellan den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson och det högerlutande Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp utvecklades genuin vänskap efter den så kallade kohandeln 1933 om krisåtgärder mot depressionen. Kompromissen, en av de viktigaste i svensk politik, stabiliserade det politiska och parlamentariska maskineriet i ett skede med totalitära förvillelser. Tre år senare bildade Socialdemokraterna och Bondeförbundet, Centerpartiets föregångare, koalitionsregering. Välfärdsbygget tog fart.
Under valutakrisen på hösten 1992, under Carl Bildts regeringstid, hade det aldrig blivit två breda åtgärdspaket om inte Ingvar Carlsson och folkpartiledaren Bengt Westerberg hade funnit varandra efter sin gemensamma generalrepetition: ”århundradets skattereform”, idag sönderhackad till oigenkännlighet.
Bara några år tidigare, i valrörelsen 1988, hade den socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson gått till häftigt personangrepp på Westerberg, som påstods ha en ”felprogrammerad” hjärna. Fyra år senare utsåg de socialdemokratiska krisförhandlarna socialministern Westerberg till ”hederssosse”.
Åtgärdspaketen kunde inte rädda den fasta kronkursen, men lade grunden till statsfinansiell sanering och snabb återhämtning.
Ju närmare vi kommer nutiden, desto svårare blir det att urskilja den sortens kopplingar av den enkla anledningen att ledande politiker inte vill skylta med sina kontakter: att lyssna på motståndarens argument uppfattas, dumt nog, som ett tecken på svaghet. Men relationer spelar roll.
I egenskap av finansminister och sedan statsminister hittade Göran Persson 1995–1998 en frände i centerledaren Olof Johansson, som suttit i Bildtregeringen.
Miljöpartiets tidigare språkrör Peter Eriksson, idag bostads- och digitaliseringsminister, lär ha haft en remarkabel förmåga att hantera den allt annat än lätthanterlige Göran Persson under det rödgröna samarbetet efter valet 2002. Det var då som de gröna etablerade sig som en trovärdig kraft i politiken och – i förlängningen – som regeringsdugligt parti.
Så håller det på.
Vi är fixerade vid opinionsmätningar och hårda bataljer. Men även de skarpaste av politiska rivaler måste vara beredda att ta intryck av varandra och ibland försöka finna lösningar på gemensamma problem. Detta är demokratins krävande men nödvändiga förutsättning. Och den måste försvaras i nättrollens och de illitterata bloggarnas tidevarv.
Därför är Annie Lööfs och Jonas Sjöstedts debatturné så hoppingivande, oavsett om Moderaterna störtdyker i opinionen eller Sverigedemokraterna ökar.
Strid. Med respekt.
Tankarna går till den kanske mest gripande vänskapsrelationen över de politiska frontlinjerna, den mellan socialisten Hjalmar Branting och Ernst Trygger, första kammarens reaktionäre högerledare. Båda var statsministrar under det parlamentariskt kaotiska 1920-talet, då regeringarna föll som takpannor för stormen. Deras konfrontationer om rösträtt och försvar blixtrade av oförsonlighet, men personligen högaktade de varandra.
Julen 1924 skrev den dödssjuke Branting – han avled i februari året därpå – till ”Broder” Trygger:
Jag har en svag förhoppning att möjligen få tillstånd att gå upp till nyåret. Men vilka brytningar som då komma att passera, oss emellan, är jag nu mer än någonsin förvissad om att det blir ridderliga turneringar.”
Så elegant.

Läs också

Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) red. Mats Bergstrand & Per T Ohlsson.
Vad är populism? (Daidalos) av Jan-Werner Müller.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Gå till toppen