Kultur

Lidelse med stilfull ram

Bild: Malin Arnesson

La Gioconda. Musik: Amilcare Ponchielli. Libretto: Arrigo Boïto. Regi: Staffan Valdemar Holm. Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller Ljus: Torben Lendorph. Koreografi: Tim Matiakis. Dansare: Susanne Grinder, Ulrik Birkkjær. Dir: Alberto Hold-Garrido. I rollerna: Elena Mikhalenko, Géraldine Chauvet, Paulo Ferreira, Maria Streijffert, Insung Sim, Fredrik Zetterström m fl. Malmö Opera. Premiär 25.3

Opera

Efterklang av Verdi, förklang av Puccini. Först som sist italiensk operaklang och svallande känslor.
Amilcare Ponchiellos operor har sjunkit undan i tidens flod – utom ”La Gioconda”, som finns i ett undanskymt hörn. Dristiga tenorer kan förstås avlossa arian ”Cielo e mar” och hela Sverige nynna ”Timmarnas dans”.
Till Sverige nådde stycket på 1890-talet, det höll för 28 föreställningar. Enstaka senare nappatag har tagits, senast av skånska Operafabriken 2015.
Malmö Operas vårsatsning är inte ett säkert kort i leken, trots att ”La Gioconda” har två ess på hand: Venedigs ränksmidande 1600-talsmiljö, där kärlek, ondska och död styr spelet, och där högdramatisk operatradition är extra trumf.
Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller har betraktat stoffet med kärlek och sen gått sin egen väg – kostymerna kanaliserar tankarna i riktning mot, säg, tidlöst 1930-tal. Teamet speglar verket från många håll. Det behöver inte bara kärlek utan också överseende. De blundar för styckets överdrifter som får ha sin gång även när den melodramatiska högspänningen tangerar det floskulösa. Då regerar musiken och då accepterar man att vissa sångare agerar med ett begränsat förråd av gester och attityder. Man kan kalla det antikverat – eller upphöja metoden till stilteater. Holm och Lykke Møller drar sig inte för en och annan humoristisk vinkling. Opera på 1800-talet: underhållning med både tårar och vällust.
Scenografen murar än en gång upp sin praktiska semifigurativa kubism och kompletterar med en närbild över en skeppssida och en palatsinteriör, skimrande som ett gigantiskt gyllene gelatinblad.
Spelet koncentreras till ett stråk invid rampen, aktörerna är ständigt i rörelse: folk paraderar, några danssteg tas. Kören har mycket att göra med regattor, processioner och fester och som lögnstyrd lynchmobb; de får rika tillfällen att utveckla volym och energi, medan Alberto Hold-Garrido eggar från orkesterdiket med pådrag som utformas både brett och genomskinligt. Ett exklusivt klassiskt pas de deux har tillskapats, som Susanne Grinder och Ulrik Birkkjær förvaltar med briljans.
Få torde uppsöka en opera som ”La Gioconda” för att få rätsida på ondskans och kärlekens existentiella problematik, även om passionerna ständigt rasar. Det som drar är Sången. Här har insceneringen också sin naturliga tyngdpunkt.
Det etiska navet är den blinda modersgestalten med sitt fromt rättrådiga radband – Maria Streijffert hämtar kraft i sin tro när hon anar och möter ondskan, representerad av Barnaba, lika kärlekskrank som lömsk – Fredrik Zetterström demonstrerar våldets mekanismer med maktfullkomlighetens röstresurser. Tenoren Paulo Ferreira avlossar de mest penetrerande höjdtoner och ger därmed sin lidelse praktfull inramning. I basregistret inträder den inkvisitoriske venetianske adelsmannen Alvise för att skipa hämndens ”rättvisa” mot sin otrogna maka – Insung Sim har rätt temperament i den rollen. Den paranta otrogna damen visar sig besitta ett liknande temperament i sin rikt klingande mezzo – Géraldine Chauvet gör en prestation som gnistrar. Och så är vi framme vid titelrollen: som La Gioconda hör vi Elena Mikhailenko – vem kan göra detta bättre? Rollen kräver både volym, rörlighet och dramatisk höjd. Allt finns på plats.
Gå till toppen