Kultur

Henrik Bromander går över gränsen

När går Henrik Bromander över gränsen? Det måste vara en fråga som även Henrik Bromander själv ställer sig då och då. Fast jag är inte säker på att han bryr sig om att försöka besvara den. Jag är inte säker på att han tycker det är relevant.
Henrik Bromander har, som författare och serietecknare, ofta sökt sig till ämnen som testar gränsen, inte bara för vad litteraturen kan vara utan också för vad man som läsare klarar av. Perversioner, fetischer, det politiskt extrema och psykologiskt abnorma. Det förbjudna, det skamliga, det undanskymda och dåligt utforskade.
På vägen lyckas Bromander ibland, om än inte alltid, sätta ett ovanligt ljus på ämnen och företeelser som litteraturen annars sällan når. Hans romaner "Riv alla tempel" och "Vän av ordning", om kroppsbyggarkultur och näthat, var två lyckade exempel på det.
Hans nya bok, "Hatets triangel" (Lystring förlag), har kanske inte riktigt samma ambitioner. Boken består av ett slags mininoveller, alla författade utifrån bilder av konstnären Ekta, fotografen Mario Prhat och serietecknaren Hanna Petersson. Texterna är koncentrerade, befriade från gestaltning. De handlar om en kvinna som fantiserar om att suga på urinstalaktiter, om en man som uppfinner ett intrikat system för att bli sexuellt tillfredsställd av jordbävningar, om en kvinna som får njutning när barn skriker av smärta.
Det är ofta roligt, ofta rätt äckligt, ibland också både pricksäkert och psykologiskt visionärt. Det är en bagatell till bok, men en bagatell som räcker ganska långt.
Gå till toppen