Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Kalle Lind: ”Sluta pilla mig” – är det verkligen okej?

Jag lyssnar på mina barn och noterar att de fimpar prepositionerna. ”Jag ska vinna dig!” skriker den ena och sätter sig på den andres ansikte. ”Du vinner aldrig mig!” ropar den andre utan att låta helt övertygad själv.

Jag försöker överrösta slagsmålet med att skrika: ”Över! Ni ska vinna över varandra!” Det skär i mitt språköra som av kniv mot porslin när slynglarna bara skippar prepositionerna och obekymrat lallar vidare i livet.
Samtidigt har jag lite svårt att förklara vad det där ”över” ska vara bra för. Vinner man någonsin under någon? På någon? Av någon? Om det inte föreligger risk för missförstånd så finns väl inget som talar emot förändringar i språket?
Jag kan inte heller riktigt hitta några argument för varför de inte ska ropa ”Pilla mig inte!” till varandra. Annat än låtsasargumentet ”det låter fult”. Hade jag verkligen velat att mina barn skulle prata vackert hade jag inte låtit dem växa upp i Malmö utan typ Jämtland. ”Pilla mig inte!” funkar. Jag vill egentligen höra en fortsättning – ”i magen”, ”på kroppen” – men alla förstår vad som menas. Utom möjligen det barn som fortsätter pilla trots syskonets uppmaning.
För övrigt finns samma fenomen i vuxenvärlden. Frasen som jag (motvilligt) tänker mig att mina föräldrar sagt till varandra – ”ska vi ligga med varandra?” – har min generation effektiviserat till ”ska vi ligga?”
”Så får vi två sekunder till på oss att kolla Instagram. Och i AB:s tevebilaga ställdes, apropå Let’s dance, frågan ”Vem åker först?” Jag gissar att redigeraren egentligen undrade vem som skulle åka ut först, inte vem som bara skulle åka något i största allmänhet. Men vi fattar ju betydelsen.
Språk effektiviseras hela tiden och jag vill inte vara en sån där farbror som gnäller över att man aldrig får höra några ”ehuru” och ”alldenstund” nuförtiden. Jag bestämmer mig för att oförbehållsamt stötta att den uppväxande generationen gör sig av med onödiga prepositioner.
Sen noterar jag att de säger: ”Han hatade på mig!” Och då kortsluts min hjärna.
Läs alla artiklar om: Kalle Linds krönikor
Gå till toppen