Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En samling noveller som tar fram prosans mångfald

Anna Lundvik läser en samling noveller som visar på prosans mångfald.

Grannar

BOKEN. Margareta Petersson (red). Novellix.

Infödda svenskar flyttar ifrån områden när mängden utomeuropeiska invandrare når 3–4 procent. Det visade en studie från 2015 av Emma Neuman vid Linnéuniversitet. Så när Jan Gradvall skriver ”Vi kan inte välja våra grannar” i förordet till Novellix-satsningen ”Grannar” och hajar jag genast till. Visst kan man, om inte på individnivå och bara de som har råd, välja sina grannar. Jag läser förord, efterord, baksida och följebrev. Gradvall och initiativtagaren till projektet, Margareta Petersson, har tänkt goda tankar. Ambitionen är "att väcka samtal och ge olika perspektiv” om ”gemenskap, utanförskap och gränser” eftersom vi idag ”lever i en så orolig tid och värld”. Men den till synes goda idén är problematisk.
Främst är det för att novellerna inte riktigt lyckas uppfylla de stora förväntningarna förpackningen bygger upp. Texterna handlar mindre om segregation än jag väntat mig, och väcker inte de funderingar presentationen utger att de ska. Marknadsförandet av skönlitteratur som samhällsnyttig riskerar dessutom att underminera litteraturens värde som just litteratur. Nej, litteraturen föder bäst samhällsproblematiseringar på egen hand, och vi bör lita på att den klarar av det.
Så, med det sagt, plockar jag ut novellerna ur den snygga mossgröna ”Grannar”-boxen, viftar envist bort pekpinnen som lotsar mot en tematisk läsning, och försöker läsa dem för vad de är: Litteratur.
Elsie Johanssons ”Höra stenarna sjunga” närmar sig det magiska och förbinder den gamla folktrons torparsverige med en kvinnas moderna storstadsliv. De kvinnliga relationerna är präglade av öm kärlek och frånvaron av densamma, liksom av utsatthet och ensamhet. Augustin Erbas ”Hiwa” är högaktuell med sin fake news-tematik, en sorts allegori över censurering och det faktaförvrängda samhället, med en duktig, lite för övertydlig sensmoral.
Kjell Westös ”Midsommar med herr Laakso” är en grabbig anekdotisk berättelse, men jag trivs i den lustfyllda prosan. De äldre paren i ett hyreshus tycker illa om en rockspolings ansvarslöshet, brudar och haschångor, trots att killen piskar mattor för att vinna deras gunst. Under en midsommarnatt uppstår ett oväntat möte mellan grannarna. Med ens anas djupet och komplexiteten i ärvda fördomar och djupgående konflikter mellan det svenska och finska – och här lyckas projektet som bäst med att förverkliga sin ambition. Det är som om själva idén ryms i den här novellen – och den är också den enda som tidigare är publicerad.
En motsatt form av prosa möter läsaren i Josefine Klougarts ”Regn”. Den är bildrik och poetisk, indelad i tre kapitel, förenade av nästan apokalyptiskt stämning. Språket manar till en långsam läsakt, som öppnar för att se ekopoetiskt på världen och dessa människors belägenhet bland djuren och träden, sammanbundna och hänvisade till varandra.
Jag stannar upp i Kim Thúys mycket korta, men förunderliga, ”Hitomi” – en laboration med berättartekniken. I fokus står en man, en far, om vilken kvinnorna drömmer. När berättaren ger sig till känna som kvinnan i kimono i huset mittemot osäkras informationen. Det är en novell om föreställningar, besatthet och drömmarna vi har om varandra.
”Grannar” är liksom den digra namnlistan på omslaget garanterar en samling högkvalitativa texter som visar på prosans mångfald. Novellerna kan betraktas som smakprov ur nio stora författarskap, även om det knappast är här dessa författare glittrar som bäst.
Gå till toppen