Kultur

Arne Sucksdorff – en både fantastisk och blek regissör

Arne Sucksdorff under inspelningen av Oscarsbelönade "Människor i stad” (1947). I år skulle regissören ha fyllt 100.Bild: Studio S Entertainment
Dokumentär- och naturfilmaren Arne Sucksdorff hade fyllt 100 år den 3 februari i år om inte döden kommit emellan 2001. Till jubileet har Svenska Filminstitutet restaurerat flera av hans verk, och samtliga titlar i både kort och långt format har samlats i en nysläppt dvd-box från Studio S. Den som vill få en försmak kan gå in på Filmarkivets hemsida (filmarkivet.se) och se några av hans kortfilmer.
Mest berömd är Oscarsbelönade ”Människor i stad” från 1947, som sammanfattar Sucksdorffs styrka och svagheter: fantastisk som fotograf och bildlyriker, blek som berättare och personinstruktör. Känslan för dramatiska och slående vackra bildkompositioner kunde mäta sig med dåtidens ledande fotojournalister i tidningar som Life. Berättelsen om mannen och kvinnan som finner varandra i en port, där de tagit skydd undan en regnskur, är däremot en melodramatisk kliché som känns sökt snarare än autentisk. Och som stockholmsskildring är det en turistbroschyr, inte en studie i vardagen för stadens invånare.
Sucksdorffs uttalade vilja att lägga sina iakttagelser till rätta i ett romantiskt skimmer blir än tydligare i ”Uppbrott” (1948). Några romska familjer bryter upp från ett läger under Årstabron. Männen jobbar med att få igång en gammal bil. Kvinnorna och barnen dansar. Kahtitsi (Katarina) Taikon virvlar runt till musiken med ett strålande leende som får blommorna att slå ut av pur glädje.
Samtidigt i Jönköping pågick de så kallade tattarkravallerna, där ett medborgargarde med tyst stöd av polis och hetsiga tillrop i lokalpressen misshandlade och körde ut resande och romer från ett bostadsområde. Men i Sucksdorffs film är det sommar och sol och en misär som knappast kunde ha förskönats mera.
Den här typen av dokumentär, där synen på världen filtrerats genom en idealiserad vision, vittnar om det starka inflytandet från dåtidens gigant i genren: Robert Flaherty (”Mannen från Aran”, 1934). Liksom Flaherty regisserade Sucksdorff världen för att passa en på förhand bestämd mall, nedpräntad i ett detaljerat manus. Det gällde även hans hyllade naturskildringar, till exempel den internationella succélångfilmen ”Det stora äventyret” (1953), som spelades in med tama djur och till stor del i ateljé.
Båda regissörerna arbetade efter en spelfilmsdramaturgi modellerad på 1800-talets melodramteater. Inom genren utmanades den estetiken först på 1960-talet när amerikanska Direct Cinema och franska Cinéma Verité tog det journalistiska reportaget som förebild för att konfrontera verkligheten direkt och utan manus med kamera och bandspelare. Genrebeteckningen ”dokumentär” fick en helt ny innebörd.
Förändringen i det politiska och konstnärliga landskapet märks tydligt i Sucksdorffs sista långfilm, ”Mitt hem är Copacabana” (1965). Den spelades in efter flytten till Brasilien och Sucksdorffs möte med en ny generation brasilianska filmare som ingick i filmteamet. Brytningen mellan de fattiga barnens vardag och den vykortsvackra strandens bild av välståndets Brasilien blir tydlig. Även om regissören anslår en livsoptimistisk ton så blundar inte kameran för den krassare verkligheten.
Resten av sitt liv ägnade sig Sucksdorff och hustrun Maria åt miljöpolitisk aktivism för världens största våtmark Pantanal i gränsområdet mellan Brasilien, Paraguay och Bolivia. Det unika naturområdet och den framgångsrika kampen för dess överlevnad skildrades 1972 i deras tv-serie ”På jordens baksida”. Parets insats anses ha varit direkt avgörande. Idag är Pantanal en ekoturistmagnet av stor betydelse för den lokala ekonomin.
Arne Sucksdorff: Samlade verk. Dvd-box från Studio S. Långfilmer: ”Det stora äventyret” (1953), ”En djungelsaga” (1957), ”Pojken i trädet” (1961), ”Mitt hem är Copacabana” (1965). TV-serie: ”På jordens baksida” (1972). Kortfilmer: ”En augustirapsodi” (1940), ”En sommarsaga” (1941), ”Vinden från väster” (1942), ”Sarvtid” (1942), ”Trut!” (1944), ”Gryning” (1944), ”Skuggor över snön” (1945), ”Människor i stad” (1947), ”Den drömda dalen – Soria Moria” (1947), ”Uppbrott” (1948), ”Litsälven” (1948), ”En kluven värld” (1948), ”Strandhugg” (1950), ”Indisk by” (1951), ”Ett hörn i norr” (1951), ”Vinden och floden” (1953).
Läs: Mauritz Edströms bok ”Sucksdorff – Främlingen i hemmaskogen” (1968), Henrik Brandão Jönssons artikel ”Sucksdorffs sista strid” (2004, se http://www.riojonsson.com/reportage/i-sucksdorffs-fotspar/).
Se "Människor i stad" på filmarkivet.se: http://www.filmarkivet.se/movies/manniskor-i-stad/
Gå till toppen