Kultur

Sockrade smurfar når inte högt

Smurfarna – Den försvunna byn.Bild: UIP

Smurfaran – Den försvunna byn

BIO. ANIMERAD BARNFILM. USA (Smurfs: The lost village), 2017. Regi: Kelly Asbury. Röster i originalversionen: Demi Lovato, Mandy Patinkin, Rainn Wilson. Svenska röster: Molly Sandén, Michael Jansson, Figge Norling. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.31. 3D.

”Smurfarna – Den försvunna byn” är inte del 3 i Sony Animations tidigare filmserie om det blå småfolket, utan en omstart. Borta är New York-miljöerna och blandningen av skådespelare och tecknade smurfar. Nya filmen är helt animerad och förlägger handlingen till sagoskogarna vi känner från belgiske upphovsmannen Pierre ”Peyo” Cullifords seriealbum.
För att gjuta tuffare liv i filmen har man anlitat Kelly Asbury (”Shrek 2”) som regissör. Visst hopp om en radikal makeover väcktes när man annonserade arbetstiteln ”Get Smurfy”, med referens till klassiska gangsterfilmen ”Get Carter” (1971). Tyvärr har man fegat ur. Resultatet är visserligen något bättre än de föregående Sony-smurffilmerna, men i de fallen talar vi om hårdpackade produktplaceringssamlingar med smurfarna som glättat omslagspapper.
Borta är reklamterrorn. Kvar är de övriga svagheterna, där inte minst sockerlagret över allt som kan verka skrämmande eller stå ut på något oroande sätt ligger så tjockt att det kväver allt liv. Man har också gjort ett halvhjärtat försök att haka på girlpowertemat i Disneys ”Frost”. Fast det blir inte mer utmanande än ett dansnummer till tuggummipoplåten ”I’m a lady” av Meghan Trainor. Slätsmurfigt.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 31 mars
Gå till toppen