Martin Amarelle gick en kurs i hjärt- och lungräddning och veckan därpå fick han omsätta sina kunskaper i praktiken. Han var på väg till stationen när han såg en man ligga medvetslös på Kung Oskars väg.
– Jag satt med min fru i bilen. Klockan var nog halv tio på förmiddagen. Då såg vi en man ligga på gatan. Han hade precis ramlat med sin cykel. Vi stannade bilen och sprang fram. Någon ringde ambulans. Det var svårt att se om han andades, det var blod och han dreglade. Jag pratade med honom men han var inte vid medvetande. Så började han rycka och slutade andas.
Det var då någon frågade om någon kunde hjärt- och lungräddning.
– Man vet aldrig hur man reagerar förrän det händer.
Martin Amarelle hade ingen tid att tänka efter.
– Jag kan, sa jag och vände honom på rygg och satte igång.
Med kursen i färskt minne började han göra hjärtkompressioner. Inom kort kom en ambulans men den hade inte blåljusen på. Ambulansen hade redan en patient och passerade av en slump, men stannade när ambulanspersonalen såg att det handlade om liv och död.
”Jag tyckte det kändes som en evighet, men min fru sa att det bara tog några minuter.”
Martin Amarelle tillfrågades om han kunde hjärt- och lungräddning och om han orkade fortsätta med att trycka på mannens bröstkorg. Under tiden hjälpte ambulanssköterskorna mannen att andas och gav honom en adrenalinspruta. Han fick elchocker och lyftes över på en bår.
Inom kort kom ytterligare två ambulanser. Den skadade mannens andning kom i gång igen och han kördes till sjukhuset.
– Jag tyckte det kändes som en evighet, men min fru sa att det bara tog några minuter. Hon hjälpte till med att dirigera bilar så att ambulansen skulle kunna komma fram.
Martin Amarelle hann inte tänka mycket på olycksplatsen men efteråt har han funderat en hel del på det som hände.
– Det var flyt. Jag hade gått HLR-utbildningen bara en vecka tidigare. Jag är tacksam för att vi hade utbildningen på jobbet och det var en otroligt bra utbildare.
Han är också glad över att ambulanssköterskan tog hans telefonnummer så att han fick veta hur det gick.
– Senare ringde de och berättade att allt hade gått bra.
Det krävs kraftiga tryck vid livräddning och Martin Amarelle knäckte ett par revben på mannen.
– Det sa de på utbildningen att man ska göra, annars har det ingen effekt.
Martin Amarelle är regionchef på rekryterings- och konsultbolaget SW och har inga planer på att sadla om till ett jobb inom akutsjukvården, men en slutsats har han dragit efter händelsen för ett par veckor sedan.
– Alla borde gå en HLR-utbildning.
”För trettio år sedan var det en överläkaruppgift men i dag har allmänheten lärt sig.”
Enligt Poul Kongstad, chef för ambulanssjukvården i Region Skåne, är det inte alls ovanligt att ambulanspersonal får hjälp av kunnig allmänhet på plats vid olyckor. I många fall kan de som larmat också instrueras via telefon i vad som behöver göras vid hjärtstopp.
– För trettio år sedan var det en överläkaruppgift men i dag har allmänheten lärt sig. När det gäller hjärtstopp är det nödvändigt att ingripa tidigt. Man kan inte vänta på sjukvården.
Och den som drar sig för mun-mot-mun-metoden kan ingripa ändå.
– Det går bra att bara ge hjärtkompressioner de första minuterna. Det är bättre än inget, säger Poul Kongstad.
Martin Amarelle arbetade i flera minuter med de tunga kompressionerna, även efter att ambulans anlänt.
– Det är ovanligare att en lekman får fortsätta när ambulansen kommer. Men här fanns det ett behov och den som är medicinskt ansvarig har tyckt att hjärtkompressionerna utförts väl, säger Poul Kongstad.
FaktaSms-livräddning
Snabb insats är avgörande vid hjärtstillestånd och förutom utplacering av hjärtstartare finns sms-livräddning på flera håll i landet.
Sms-livräddning har varit på gång och finns redan i Norrbotten, Stockholm och Göteborg. Där är det så att den som gått utbildningen anmäler sig till en databas som kopplas till SOS Alarm.
Med en sådan databas kan den som befinner sig närmast olyckan får ett meddelande. Poul Kongstad tycker att det är ett bra sätt att engagera civilsamhället men i Skåne dröjer det ytterligare något år.
– Det handlar om komplexa frågor som upphandling och hur man ska hantera frågor kring smitta och ansvar. Där finns det en del frågetecken fortfarande, säger han.
Poul Kongstad tror att Skåne skulle kunna ha runt 2 000 personer uppkopplade till en sådan databas. Det hade förbättrat överlevnadsmöjligheterna ytterligare för personer som drabbas av hjärtstopp.
