Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Plura med nya hjul som rullar

Konsert med Plura på SlagthusetBild: Patrick Persson
Plura Jonsson har tagit på sig hatten och tagit sig ut på turné med ett nytt band. På fredag väntar The Tivoli i Helsingborg.Bild: Patrick Persson

Plura

KONSERT · ROCK. Slagthuset, Malmö, 31/3.

"Allt trasigt blir en ny sång", sjöng Plura Jonsson 2011 i en låt som då var nyskriven. Att det knappt kommit några låtar sedan dess kan alltså ses som ett gott tecken.
Men det är förstås också ett tecken på att annat kommit ivägen. Uppenbarligen har Plura varit mer intresserad av sidoprojekt än av sådant som åtminstone jag vill se som hans huvudfåra. Det har kommit tv-program och böcker: "Pluras kök", "Pluras jul", "Pluras och Mauros underbara tågresor genom Sverige", "Grilla för kärlekens skull", "Bowla för kärlekens skull" och allt vad det nu har hetat.
Alltsammans har säkert gett både distraktion och pensionspoäng, men det är skönt att äntligen ha till­baka honom som musiker och bandledare. Känslan av reträtt hålls borta av medel­åldern på hans nya band. Solo­gitarristen Axel Jonsson-­Stridbeck är hans grabb. Också övriga fyra är unga nog för att kunna ha Plura som pappa, för att inte säga farfar.
Tjusningen i att pröva något nytt är begriplig, men även om det samkörda bandet gör ett mer än dugligt jobb saknar jag gitarristen Carla Jonsson enormt mycket. Carlas förmåga att ta sig in i låtarna med små inpass – bluesiga, konstiga, vresiga, eleganta, nervösa, oförutsägbara – har alltid hindrat låtarna från att gå i stå. Med Eldkvarn har det alltid varit lite brödra­kamp om utrymmet, men på Slagthuset mest bara flöt musiken på. Körsången gav ytterligare smörjmedel, men den lät uppriktigt sagt mest menlös.
Plura själv har lite för många matlagnings­program under västen och lät emellanåt mest andfådd. En skönsångare av klassiskt snitt har han aldrig varit, men har kunnat variera sitt uttryck och sina sångfraser med en känsla för dynamik och samtalston som matchat Bob Dylans bästa stunder. I fredags var han aldrig riktigt där.
Det var en rätt trevlig kväll ändå, ett möte med en avslappnad och sympatisk sångberättare som tog sig tid att prata runt sina låtar. Sådant kan bli styltigt och redovisande, men inte med en man av Pluras kynne. Storyn bakom "Fulla för kärlekens skull" är obetalbar (en påstruken Mauro Scocco hörde en sen kväll en prov­pressning och tyckte den var så pinsam att han ringde skivbolags­bossen kl 04 på natten för att stoppa utgivningen), men det var också det nonchalanta försnacket inför "Vad gjorde jag?" som var en av kvällens båda nya låtar. Till musik som lät som Canned Heats "On the road again" drog Plura en skapelse-­ och civilisations­berättelse där han förtäljde några av Guds och mänsklighetens bedrifter ("Tigern fick ränder, elefanten fick snabel"; "Resorna till månen, Gud vad ni är bra!") och avslutade varje vers med ett självförebrående "Vad gjorde jag?!".
Detta var ett fint ögonblick. Likaså den glädje­rusiga "Min systers karneval", nästan lika mycket som den förkrossade "Nådens hand": existentiellt allmängiltig och samtidigt Plura­specifik ("Min last den var tung/Men får några sekunder var jag evigt ung").
Fast den nog så allvarstyngda "Huvudet högt" gjorde bandet dessvärre till en styltig vals, och det för all del välkomna nya arret av "Kärlekens tunga" är alldeles för statiskt för att komma överens med sångmelodin.
Gå till toppen