Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: En idol säger mycket

Liksom politiska ledare i andra länder har amerikanska presidenter förebilder i ämbetet, historiska idoler som avslöjar en hel del om hur de ser på sitt eget uppdrag.

Donald Trump på jobbet. Med idolen Andrew Jackson i bakgrunden.Bild: Alex Brandon
Donald Trump ångar på, till synes oberörd av usla förtroendesiffror, motstånd i domstolarna och ett svidande bakslag för ett av hans främsta vallöften: att ersätta företrädaren Barack Obamas sjukförsäkringsreform.
I veckan utfärdade Trump ett presidentdekret, executive order, som avskaffar flera av Obamas klimatpolitiska åtgärder. ”Min administration sätter stopp för kriget mot kolet”, sade Trump när han undertecknade ordern, flankerad av gruvarbetare. Det var ännu ett exempel på den amerikanske presidentens förakt för fakta. Republikanen Trump tror inte att mänsklig aktivitet bidrar till temperaturhöjningen och lovade under förra årets valkampanj att USA skall bryta sig ur klimatavtalet från Paris 2015.
Omvärlden förundras över att en så omdömeslös person har kunnat nå presidentposten. Vi har, heter det, aldrig sett något liknande.
Fast det har vi kanske. För väldigt länge sedan.
Liksom politiska ledare i andra länder har amerikanska presidenter förebilder i ämbetet, historiska idoler som avslöjar en hel del om hur de ser på sitt eget uppdrag.
Barack Obamas föredöme var Abraham Lincoln (1861–1865). Det ter sig följdriktigt. Obama var USA:s förste svarte president – och det var Lincoln som befriade slavarna.
Bill Clintons idol var John F Kennedy (1961–1963). Dagen före sin presidentinstallation 1993 begav sig Clinton till Arlingtonkyrkogården utanför Washington DC och Kennedys grav. Clintons svärmeri för Kennedy framstår som passande i både politisk och mänsklig bemärkelse. Kennedy var, precis som Clinton, en pragmatisk liberal. Båda var notoriska kvinnojägare, låt vara att Kennedys sexuella eskapader aldrig blev lika publika som Clintons.
Ronald Reagan beundrade Calvin Coolidge (1923–1929), en president som inte är känd för några retoriska glansnummer. Han kallades ”Tyste Cal”, var skeptisk till politiska ingripanden och yttrade sina enda bevingade ord 1925: ”Det amerikanska folkets affär är affärer.” Budskapet speglades i Reagans installationstal 1981: ”[S]taten är inte lösningen på våra problem; staten är problemet.”
Så vilken president utgör Donald Trumps rättesnöre, i den mån den närmast illitterate Trump har öppnat en bok?
Fotografierna skvallrar. Och det bådar inte gott.
Gång på gång har den 45:e presidenten låtit sig avbildas framför en stor målning som nu fått prominent placering i Ovala rummet. Tavlan föreställer den sjunde presidenten: Andrew Jackson (1829–1837), en hetlevrad före detta general som även han uppfattades som vulgär, oborstad och provocerande av sin samtid.
Häromveckan inföll 250-årsminnet av Jacksons födelse. Det högtidlighöll Trump genom att vallfärda till Jacksons gamla plantage i Tennessee, The Hermitage, och lägga en krans på företrädarens grav. Trump hyllade Jackson som ”folkets president”.
Beröringspunkterna mellan Trump och Jackson är slående i såväl ytlig som politisk bemärkelse: bångstyrig frisyr, grovt språkbruk, våldsamma utfall.
Under förra årets primärvalskampanj förklarade en segerviss Trump:
”Jag hade kunnat ställa mig mitt på Femte avenyn och skjuta någon och ändå inte tappa röster.”
Det var, på ett ungefär, vad Andrew Jackson faktiskt gjorde. Jackson utkämpade flera dueller och vid ett av dessa tillfällen, 1806, sköt han ihjäl sin antagonist.
Vid besöket i Tennessee betonade Trump att Jackson, i likhet med honom själv, förstod att skydda amerikanska jobb med en protektionistisk handelspolitik. Och precis som tidigare Jackson lanserar sig Trump som en folklig outsider som anlänt till Washington för att rensa upp i det politiska ”träsket”.
Förra årets amerikanska valkampanj brukar beskrivas som osedvanligt smutsig. Trump hotade rent av med att kasta sin demokratiska rival Hillary Clinton i fängelse. Men det var inget mot 1828 när Andrew Jackson brakade ihop med den sittande presidenten John Quincy Adams.
Ingrediensen är välkänd: sex.
Adams supportrar gjorde stor sak av att Jackson hade stulit sin hustru Rachel från en annan man och att hennes skilsmässa inte var färdig när hon gifte om sig med honom. Paret anklagades för skörlevnad och bigami och påfrestningen bidrog antagligen till att Rachel fick en hjärtinfarkt och avled innan Jackson hade tillträtt. Han förlät aldrig sina motståndare.
Jacksonlägrets agerande var inte vackrare. Adams hade gjort diplomatisk karriär som bland annat amerikansk ambassadör i Ryssland. Jacksons kampanj prånglade ut ett rykte om att Adams hade försett tsaren med amerikanska kvinnor och att det var denna hallickverksamhet som låg bakom hans diplomatiska framgångar.
Jacksons valseger 1828 – han hade förlorat fyra år tidigare trots att han fått flest röster – brukar betraktas som det första demokratiska genombrottet i USA. Landet var ingen demokrati i modern mening; kvinnor och svarta saknade rösträtt. Men vid det laget hade egendomskraven avskaffats och vita män åtnjöt rösträtt i en omfattning som saknade motsvarighet i Europa.
Det var därför som den liberale franske ädlingen Alexis de Tocqueville reste till Jacksons Amerika för att på plats studera en framväxande demokrati. Resultatet blev en politisk klassiker, utgiven på svenska 1839: Om folkväldet i Amerika.
En del amerikaner – för att inte tala om Europas styrande aristokrater – förfasade sig över ”pöbelväldet”. Farhågorna verkade besannas vid Jacksons installation i mars 1829. Hans anhängare, med råbarkade pälsjägare i spetsen, översvämmade Washington och trängde in i Vita huset. De drack sig stupfulla på bål och slog sönder inredningen.
Så vilt gick det inte till när Donald Trump installerades i januari i år. Men här föreligger också en väsentlig skillnad mellan Jacksons och Trumps valsegrar.
Andrew Jackson samlade en majoritet av rösterna 1828 och när han valdes om 1832. Det gjorde inte Trump 2016. Hillary Clinton fick nästan tre miljoner fler röster. Trump vann tack vare ett anakronistiskt valsystem med ett elektorskollegium där delstaterna är representerade i förhållande till folkmängd. Det systemet ville Jackson avskaffa under mottot ”Let the people rule”, låt folket styra. Tyvärr lyckades han inte.
En annan skillnad är deras bakgrund. Jackson blev tidigt föräldralös och växte upp under eländiga förhållanden innan han påbörjade en militär karriär. Han avancerade mot alla odds och blev hjälte när han besegrade britterna i slaget vid New Orleans 1812. Det öppnade vägen mot presidentposten, även om han förföljdes av beskyllningar om grymhet: på lösa grunder lät han avrätta egna soldater för att statuera exempel.
Likt många andra privilegierade unga män i sin egen generation höll sig miljonärssonen Trump undan militärtjänst i Vietnam.
Det mest oroande med Donald Trumps val av politisk idol är att Andrew Jackson, även för sin egen oupplysta tid, var fullblodsrasist, totalt likgiltig för mänskligt lidande bland minoritetsgrupper.
Jackson hade sin politiska bas längs med den bergskedja, Appalacherna, som då utgjorde gränsen mot väster och vildmarken, men han hade även starkt stöd i Södern; för övrigt samma regioner som i massiv skala röstade för Trump. Jackson var följaktligen övertygad anhängare av den mest förtryckande institutionen i USA:s historia: slaveriet. Själv ägde han över hundra slavar. Bland de amerikanska grundlagsfäderna fanns flera slavägare, men hos Andrew Jackson finner man inte en tillstymmelse till den moraliska tveksamhet som plågade till exempel Thomas Jefferson. För Jackson var slaveriet ett självklart och beständigt faktum.
Värst var emellertid Jacksons hantering av den indianska ursprungsbefolkningen. Här blir kopplingen till Donald Trump riktigt obehaglig.
Jackson var fixerad vid att deportation erbjöd lösningen på ”indianproblemet”. Och ett av Trumps tydligaste vallöften var ju att deportera miljontals papperslösa invandrare.
Andrew Jackson drev 1830 igenom en skoningslös deportationslag, Indian Removal Act. Den innebar att hela indianfolk – cherokeser, creeker, seminoler med flera – tvingades iväg till områden väster om Mississippi. Jackson lovade indianerna att dessa nya bosättningar skulle tillfalla dem för all framtid, men det var lögn. Tiotusentals människor drevs bort under svåra umbäranden. De dog som flugor av svält, sjukdomar och kyla. Det är en ohygglig episod som gått till historien som The Trail of Tears, Tårarnas väg.
Men tårarna tog slut. En chockad Alexis de Tocqueville betraktade scenen vid en isig flodstrand den hårda vintern 1831:
Indianerna hade sina familjer med sig; och bland dem fanns de skadade, de sjuka, nyfödda barn och gamla män nära döden. De hade varken tält eller vagnar, bara lite proviant och vapen. Jag såg dem göra sig redo att ta sig över den stora floden och det är en syn som alltid kommer att finnas i mitt minne. Varken snyftningar eller klagomål hördes från den tysta församlingen.
De hade resignerat i vetskap om sin undergång.
Andrew Jackson må ha varit en stor ledare i vissa avseenden. Men han var huvudansvarig för denna förbrytelse. Att han idag, snart 200 år och flera folkmord senare, fungerar som förebild för en amerikansk president säger något fullkomligt förfärande.

Mer att läsa

• The Age of Jackson (Little, Brown and Company) av Arthur M Schlesinger Jr.

• Andrew Jackson. His Life and Times (Anchor) av H W Brands.

• USA:s historia (Historiska Media) av Lennart Pehrson.

• How to Build an Autocracy (The Atlantic, March 2017) av David Frum.

• www.realclearpolitics.com.

Gå till toppen