Med ”Hertha” stötte sig bästsäljarförfattaren Fredrika Bremer med sin publik. Men bidrog boken till lagen om kvinnors myndigförklaring? 1856 öppnades Sveriges första allmänna ånglokstrafikerade järnväg. Samma år publicerades Fredrika Bremers roman ”Hertha, eller en själs historia”. På två olika spår tuffade landet mot framtiden.
Vi är vana att betrakta oss som en progressiv nation som alltid vill vara först med det nya, men i mitten av 1800-talet befann sig Sverige ännu i bakvattnet, inte minst när det gällde kvinnors rättigheter. Fortfarande gällde lagen från 1734 som innebar att alla kvinnor, oavsett ålder, var underställda en förmyndare och saknade makt över sitt eget liv. Enda sättet att få råda över sig själv var att bli änka – eller gå till kungs för att be om att myndigförklaras. Det senare gjorde Fredrika Bremer tillsammans med sin syster Agathe 1840, efter att brodern och förmyndaren Claes slarvat bort familjens förmögenhet. Först då fick hon rätt att själv styra över de pengar som strömmade in från det framgångsrika författarskapet.
Ur ilskan över orättvisorna föddes ”Hertha”. Med ordet bitter som en återkommande dyster refräng är romanen Bremers klagan över hur kvinnorna på alla plan hålls tillbaka: ”Hur dunkelt och hur trångt är icke det rum, som man lemnar qvinnan på jorden!” Men berättelsen ger också en vision av hur det trånga rummet kan vidgas och kvinnorna släppas fria.
Den orädda och allt annat än insmickrande hjältinnan kliver in i romanen med ett svidande brandtal om hur äktenskapet förnedrar både kvinnorna och männen. De förskräckta åhörarna i den inskränkta småstaden Kungsköping varnar henne för att hon med sådana åsikter aldrig kommer att bli uppbjuden på balerna. Men Hertha bryr sig inte om att dansa. Vad hon vill är att hitta ett meningsfullt mål i livet, och det är inget litet sådant hon strävar efter: ”jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar; jag ville verka och lefva och – dö för menskligheten”.
”Hertha” blev Bremers brandfackla för kvinnokampen. Även om de flesta hört talas om romanen har betydligt färre läst den, något som det kanske kan bli ändring på nu när en textkritisk utgåva finns tillgänglig, med utförliga kommentarer av Åsa Arping och Gunnel Furulund.
Visserligen är ”Hertha” knappast Bremers mest lyckade roman – litterärt sett. Men den är hennes viktigaste. Om man härdar ut predikande dialoger, högtravande religiös retorik och en kärleksintrig utan tillstymmelse till passion så finns här en historia om förtryck, frustration och framtidsdrömmar som fortfarande förmår engagera. Och det saknas varken bitsk bremersk humor eller brinnande dramatik.
Starkast är romanen i scenerna med den tyranniske fadern, han som lägger vantarna på sina kuvade döttrars morsarv och hindrar dem från att gifta sig – här anar man författarens uppdämda vrede över den egna uppväxten.
Hertha är fast besluten att aldrig gifta sig och inte sätta någon dotter till den värld som betraktar en flickas födelse med likgiltighet eller missnöje. Men så möter hon en helt ny sorts man. Yngve är järnvägsingenjör – ett yrke med stark symbolisk laddning – och hos honom förenas modernitetens spår. Han är öppen för Herthas idéer, men där hon är pessimist är han optimist och redo att börja bygga en bättre värld för båda könen: ”Vi ha ännu mycket att göra; men vi skola göra’t”.
När Fredrika Bremer bestämde sig för att skriva ”Hertha” var hon en bästsäljarförfattare som länge bemödat sig om att inte stöta sig med läsekretsen. Men under 40-talet växte sig hennes politiska engagemang allt starkare, hon läste om de demokratiska framstegen i Amerika och reste också över Atlanten för att under två års tid på närmare håll betrakta de utopiska idéer och sociala rörelser som frodades på amerikansk mark. Det var här som idén till ”Hertha” föddes.
Med våra ögon framstår en hel del av Bremers tankegods som föråldrat, och mycket av det nya bemötte hon med ett konventionellt avståndstagande som satt i ryggmärgen, men i tiden fanns många som förfasades över hennes radikalism. Enbart ryktet om att hon besökte en falangstär i New Jersey kunde här hemma ge upphov till skräckinjagande rubriker som ”En socialistisk mamsell”.
Bremer var medveten om hur mycket hon riskerade med att publicera en stridsskrift som ”Hertha”. För att poängen med romanen inte skulle gå läsaren förbi lade hon till en bilaga om rättsprocessen kring ett tidigare lagförslag om kvinnors myndighet. Hon väntade sig den här gången inte ”blomsterkransar och beröm” utan såg det som att hon offrade sin popularitet – och var resten av sitt liv stolt över det. Carina Burman konstaterar i sin stora Bremer-biografi: ”Här fanns det inget som förmildrade romanens budskap. Den bittra medicinen fick sväljas utan honung.”
Mycket riktigt väckte ”Hertha” en livlig debatt. Bremer såg till att vara utomlands när boken publicerades och slapp öppna anonyma brev från män som både kunde citera latin och slunga ut onämnbara förolämpningar.
Det var inte bara de långtgående kraven på jämlikhet mellan könen som ansågs stötande. Också en sådan sak som att Hertha tar sig för att förbinda Yngves skadade knä fick en indignerad konservativ skribent att klaga: ”Om det varit fråga om foten, skulle jag ej sagt så mycket om det; men – knäet – det är i sanning för långt gånget. Men ändå vill m:ll Bremer naturligtvis gå ändå längre.”
Ja, Bremer ville helt klart gå längre. ”Ty jag vet det – jag kunde vara något annat, något mer!” utropar Hertha, och författaren skissar upp ett program för hur kvinnorna ska kunna bli just vad de är ämnade för. Det handlar inte bara om rätten till självständighet, även om det är romanens första prioritet, utan också om uppfostran, utbildning, arbete och inflytande, om att skapa ett samhälle där kvinnor och män bidrar på lika villkor, ja, där kvinnan rentav är den som går före. I den skola som Hertha grundar samlar hon likt en frälsare eleverna omkring sig och på schemat står en lång rad punkter om ”qvinnan förr och nu”, från samtalsövningar om kvinnans moraliska mission till inredningstips för den som vill göra barnkammaren till ett tempel för själen.
Det som varit Bremers främsta ärende med romanen lyckades. Två år efter att ”Hertha” publicerats antogs lagen som innebar att en ogift kvinna vid 25 års ålder kunde bli myndig genom att anmäla sig till domstol. Bidrog romanen faktiskt till beslutet? Det är en akademisk tvistefråga. Forskare har framhävt att diskussionen varit igång länge och att det redan fanns en opinion för att genomdriva kvinnors myndighet – på den punkten var det få som protesterade mot Bremers ställningstagande. Men genom att ställa sig i centrum för debatten kom ”Hertha” hur som helst att bli oskiljaktigt förknippad med myndighetsfrågan och ingen kan ta ifrån romanen dess symboliska ställning i svensk historia.
I vår tid är det inte bara järnvägsspåren som förfaller. I öst och väst kan vi se hur patriarkatet gör comeback och kvinnors rättigheter återigen stryps. Det ger, tragiskt nog, efter mer än ett och ett halvt sekel ”Hertha” förnyad aktualitet. Då är det värt att minnas hjältinnans längtansfulla ord: ”Huru herrligt att dageligen kunna lefva och arbeta för det, som gör verlden bättre, skönare, ljusare!”