Kultur

Döden dansar och roar

Wiktor Sundqvist som Harlekin och Nils Gustén som Döden.Bild: Katja Tauberman

Döden säger nej

OPERA. Libretto: Peter Kien och Viktor Ullmann. Musik: Viktor Ullmann. Svensk text: Jan Mark och Bo Ericsson. Musikalisk bearbetning: Jonas Forssell. Scenografi och ljus: Ilkka Häikiö. Kostym: Leif Persson. Koreografi: Sara Ekman. Regi: Maria Sundqvist. I rollerna: Nils Gustén, Wiktor Sundqvist, Linnéa Andreassen, Andreas Landin, Teresia Bokor, Lars Fembro. Instrumentalister: Bo Wannefors, Annasara Lundgren, Erja Riikonen, Kristina Schjelde Husum, Ola Denward, Lars Ljungberg. Operaverkstan. Premiär 31.3.
Operan ”Kejsaren av Atlantis” kom till under fruktansvärda förhållanden. Librettisten Peter Kien, tonsättaren Viktor Ullmann, deras sångare och musiker satt alla i koncentrationslägret Theresienstadt. När premiären närmade sig fraktades de till Auschwitz. Ändå är operan en komedi där Döden går i allians med Harlekin, representant för livet och skrattet. Under Kejsarens stora krig har människorna glömt bort både hur man ska leva och hur man ska dö. Harlekin har blivit arbetslös, Döden lejd som hjälpreda i slakteriet. Men nu får det vara nog! Döden strejkar och då kommer till och med Kejsaren till insikt.
1944 var ”Kejsaren av Atlantis” ett revolutionärt konstverk. Sedan i fredags spelas stycket på Operaverkstan i Malmö, nu under rubriken ”Döden säger nej” och i regi av Maria Sundqvist. Och visst är operan aktuell. Despoter regerar ännu med döden som verktyg och vapenindustrin spekulerar i evigt krig. Men uppsättningen anspelar sällan direkt på nutiden utan placerar historien i den färgstarka men obestämda tid och plats som operans bakgrund i commedia dell’arte inbjuder till. Ullmanns mest uppenbara samtidsmarkör, en liten parodi på tyska nationalsången när Kejsaren presenteras, har arrangören Jonas Forssell också bytt ut mot en mer neutralt konungslig tonslinga. Ett sådant ingrepp bidrar till uppsättningens allmängiltighet, vilket är bra, men döljer operans förankring i en helvetisk verklighet, vilket är synd. Helst skulle man vilja ha både och.
”Hallå, hallå!” ropas det. Kien och Ullmann skrev en opera för reflektion, inte för inlevelse. Visserligen använder Kejsaren ett wagnerskt överväldigande musikspråk – här får Andreas Landins tenorstämma flöda fritt – men som helhet präglas operan av en ständigt ombytlig kabaréstil. Och sångarna sjunger uttrycksfullt snarare än vackert. Det är slitna gestalter som står på scen. Roligast är Döden, som spelas av basen Nils Gustén. Hans sentimentala jazzballad och dans med dödskalle skulle ha gjort succé på vilken spexscen som helst.
Operans lyckliga slut befästs med ett snillrikt förvandlingsnummer. När Döden helt milt har tagit hand om Kejsaren sjunger människorna melodin till ”Vår Gud är oss en väldig borg”, koralen som soldater så ofta har sjungit inför drabbningar. Men nu görs melodin om till levnadsglad terzett och får en text som hyllar Döden som fridens och vänskapens beskyddare. Så förlorar kriget makten över både musik och död. Viktor Ullmann trodde benhårt på konstens formande kraft. Nu får det som han och hans medfångar satte i rörelse i Theresienstadt verka i Malmö. All heder åt Operaverkstan för det.
Gå till toppen