Kultur

Mästerverk som sprakar av energi

Fylld av lyrisk magi, livserfarenhet och sorgsen humor. Men roman är egentligen inte ett rättvisande epitet på Grahams Swift bok, skriver Lars-Håkan Svensson.

Graham Swift.Bild: Janus van der Ejinden

Graham Swift

BOKEN. Mödrarnas söndag. Övers Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag.

Graham Swift, som tillhör samma illustra generation brittiska romanförfattare som Martin Amis, Julian Barnes, Kazuo Ishiguro, Ian McEwan och Salman Rushdie, har skrivit nio romaner och två novellsamlingar och utgav i fjol en kort prosaberättelse som både format- och genremässigt skilde sig från föregångarna.
"Mödrarnas söndag" heter den när den nu ett år senare utkommer på svenska och har samtidigt – dock bara på omslaget – åsatts den mer entydiga genrebeteckningen ”roman” som inte överensstämmer med originalets ”romance”. Det är på ett sätt förståeligt att förlaget har valt denna lösning eftersom vi inte har en bra motsvarighet till ”romance” på svenska. På engelska betecknar det dels en romantisk kärleksroman, gärna med harlekinstuk, dels en mera högbrynt typ av roman där en mytisk, fantasieggande handling sammansmälter med vardaglig eller historisk realism – något som exempelvis ofta sker i Joseph Conrads berättelser där exotiska miljöer och psykologisk skarpsyn ingår en oupplöslig förening, ofta i kort format.
Att kalla en sådan text roman känns sällan helt motiverat, och det gör det inte i Swifts fall heller. Men det finns ingen anledning att hänga upp sig för länge på sådana här invändningar för alla de övriga egenskaper som har gjort Swifts roman till en stor framgång i hemlandet har med beundransvärd uppfinningsrikedom omdiktats på svenska av översättaren Hans-Jacob Nilsson. Någon gång har han tvingats stryka en rad eller två för att en ordlek inte låter sig översättas eller ersättas, men på det hela taget har han återskapat den lyriska magi, livserfarenhet och sorgsna humor som utmärker Swifts original och som gör den här den här boken till en både gripande och uppfriskande läsupplevelse.
Det råder nämligen ingen tvekan om att det här är en av höjdpunkterna i Swifts karriär. Han slog igenom 1983 med "Våtmarker", en energiskt vindlande och självkommenterande berättelse som tycktes utlova att Swift skulle bli något så ovanligt som en engelsk postmodernist. De följande böckerna pekade dock snarare på att han var en sentida efterföljare till högmodernisterna, och när nästa storverk – "Sista beställningen" – utkom 1996 kom en australisk litteraturprofessor med det absurda påståendet att denna Bookerprisbelönade bok i själva verket var ett Faulknerplagiat. Den invändningen har dock inte stått sig.
Vad som däremot är uppenbart är att Swift är en författare som både förmår skriva om ”vanliga människor” och göra det i samspel med de stora modernisterna. Den vars ande svävar över "Mödrarnas söndag" är ingen mindre än den redan nämnde Conrad, som i bokens andra halva flera gånger apostroferas och sakkunnigt kommenteras av Swifts huvudperson, hittebarnet Jane Fairchild, som har gjort en remarkabel klassresa och blivit berömd författarinna. Men det som gör "Mödrarnas söndag" till en så stor läsupplevelse är inte bara berättelsens släktskap med de skarpskurna analyser av vuxenblivande som är ett av Conrads stora teman utan även dess förmåga att iscensätta våra dagars fascination inför den stora sociala omvälvning som första – och sedan andra – världskriget medförde.
För hur överraskande det än kan låta förmår Swift, denne gamle postmodernist in spe, absorbera vår samtids intresse för den värld som återges i serier som "Upstairs downstairs" och "Downton abbey" och ändå ge den ett djup och allvar som TV-produktionernas glättade och glänsande yta inte alltid är mäktiga. Det är genom denna förmåga som Swift i stället ansluter sig till den seriösa ”romance”-traditionen och också tar upp tävlingen med kollegerna Ishiguro och McEwan som ju var på sitt sätt har skärskådat samma miljöer i "Återstoden av dagen" och "Försoning".
Swift är alltså en författare som i hög grad livnär sig på samma stoff som kolleger, men han har därutöver – eller trots det – ett mycket eget tillvägagångssätt. Berättelsen framskrider långsamt, med ständiga omtagningar och utvikningar, tillbakablickar och blickar in i en från berättelsens nu mycket avlägsen framtid. Det skapar hisnande perspektiv men paradoxalt nog också en mycket stark nu-känsla – att vi är med om något som händer just nu. I intervjuer har Swift talat om denna förmåga som något som gör litteraturen unik och oumbärlig.
Och vad handlar då denna korta, berusande bok om? Jag har avsiktligt hållit inne med den saken eftersom handlingen egentligen är ganska enkel och inte bör avslöjas. Men så mycket kan sägas som att vi följer huvudpersonerna under en enda dag, den 30 mars 1924, som är solig och frisk som en junidag. Jane Fairchild är ännu en 22-årig husjungfru, som denna dag får leva som om hon var en ung överklassflicka på väg att gifta sig. Det är genom att återskapa denna dag, dess sinnliga njutningar och vad som ska visa sig bli dess bottensats av sorg, som Swift har skrivit vad som framstår som ett av hans mästerverk, en ”roman” som sprakar av energi och sensualism men också hela tiden vittnar om hans förmåga att skapa gestalter och återge situationer så att läsaren tycker sig vara med – på en helt annan plats än hon är.
Gå till toppen