Kultur

Dylan gjorde fint ifrån sig i Lunds arena

Bilden är tagen 1984. Recensenten är ganska tagen även i år. Applåd!Bild: Magnus af Geijerstam

Bob Dylan

KONSERT · ROCK. Sparbanken Skåne Arena, Lund, 9/4.

Snacket gick i foajén och bänkraderna före konserten. En mening upprepades oftare än andra: "Man får ta det för vad det är." Så talar rutinerade Dylanfans.
Vad det är? Det är de sena årgångarnas Never Ending Tour; det är det rosslande ljudet en whisky- och sandpappermässa; det är upplevelsen av en artist som gör vad som faller honom in. Den utlovade Nobelföreläsningen? Den betar han kanske av någon annan gång. I Lunds arena yttrade han inte ett enda ord mellan låtarna.
Only a fool in here would think he’s got anything to prove, sjöng han i kvällens första låt "Things have changed". Det kan man läsa in åtskilligt i – jag råder er att låta bli. I vilket fall dröjde det ett par-tre nummer innan poetens ord faktiskt hördes annat som en ljudmassa. Och "To Ramona"? Jag brukar förväxla melodin med Roger Millers smäckra "Husbands and wives". I Lund denna kväll gick det inte att urskilja minsta likhet. Men snart skärptes alltsammans, och sällan blev det skarpare än i de fyra första bland kvällens fem evergreens ("Autumn leaves" förblir murrig).
Vokalisten Dylan briljerade i "I could have told you", en krispig tagning där George Receli skippade trumstockarna och filtklubborna till förmån för vispar –och till och med lät dem vila halvvägs in. Dylan lät skrovlig men sjöng med känsla och med alla de nyanser som numera ryms i hans register. Lika bra var han i "Melancholy mood". Dylan hänger faktiskt med i dessa modulationer och tonartsbyten, hittar sin plats i den harmoniskt skiftande väven.
Fast han har begripit att det kräver att han lämnar platsen vid pianot. Hans egen "Spirit on the water", från 2006, är en brygga mellan den Dylan vi brukade känna och den Dylan som gör standards, men när han spelade den i Lund lät han mer som en barpianist som sitter och pladdrar än som den distinkta sångare han också kunde vara. Detta gällde också i en fin tagning av "Love sick", helt fri från den grusiga ljudbild vi minns från "Time out of mind". Bandet spelade med precision och blottade varenda musikers insatser, inklusive Bobs.
Ju närmare mellankrigstidens ljudideal konserten hamnade, desto viktigare var Donnie Herrons roll. Med sin pedal steel markerade han det där orienteringsspåret mellan Broadway och Hawaii som få visste existerade. Trummisen George Receli var mycket mer alert än senast i Malmö, vaken för vad låtarna mår bäst av. Det slingrande ormtjusarbeatet i "Beyond here lies nothin'" var fint. Men stjärnan var ändå gitarristen Charlie Sexton. Sättet han sprätte runt i diskanten "Doquesne whistle" – ännu en sentida "oldie", mycket struttig – var läckert, men innan allt var över drämde han och bandet till med några rundor av power chords som lät som om Pete Townshend satt sina klor i låten och resolut skakade om den.
Dylan hade ställt sitt fokus på låtar från senare års diskografi. Från 2012 års "Tempest" hämtades fem låtar. Alla utom den trötta "Early roman kings" kändes som keepers, låtar som kan få Dylan och publiken att leva och trivas ihop ett tag till. Äldre Dylanlåtar lät mer pliktskyldiga, men det brann faktiskt i knutarna på Highway 61.

LÅTLISTAN

Things have changed
To Ramona
Highway 61 Revisited
Beyond here lies nothin'
I could have told you
Pay in blood
Melancholy mood
Duqesne whistle
Love sick
Tangled up in blue
Early roman kings
Spirit on the water
Scarlet town
All or nothing at all
Desolation row
Soon after midnight
That old black magic
Long and wasted years
Autumn leaves
-----
Blowin in the wind
Ballad of a thin man
Gå till toppen