Kultur

Riktigt rolig politisk teater

Regi: Helena Röhr Scenografi: Evelina Johansson Musik: Jan-Åke Sääf Medverkande: Therese Kvist, Harald Leander, Frida Schriver, Ronnie Larsson, Frida Andersson, Dennis Nilsson, Niclas Lendemar Spelas på Moomsteatern till och med 14 maj

Makt av Moomsteatern. Harald Leander, Therese Kvist, Dennis Nilsson, Niclas Lendemar, Frida Schriver, Frida Andersson och Ronnie Larsson.Bild: Foto: Bodil Johansson
Att en teater som ligger på Olof Palmes plats också sätter Olof Palme på scen är kanske inte så konstigt. Men Moomsteatern har tidigare sällan gjort explicit politisk teater. Om nu inte hela Moomsprojektet räknas som politik: att låta skådespelare med "intellektuella funktionsvariationer stå längst fram på scen (…) utan att behöva representera sitt funktionshinder". Som det står i programbladet till Mooms nya föreställning Makt, med underrubriken Make Malmö great again (jodå, det blir Trumpparodi).
I föreställningen, en kabaré eller serie tablåer, har regissören Helena Röhr tillsammans med ensemblen arbetat fram en belysning av begreppet makt. Det börjar som en sossekongress, aktuellt på premiärdagen, där alla talarna är Olof Palme. Med imitationsskicklighet framställer talarna fina sentenser från den tiden när partiet fortfarande hade en ideologi och honnörsordet var jämlikhet. Om varje mening är ett direkt citat vet jag inte, men alltsammans låter som något Palme kunde ha sagt.
Första scenen är bitvis lysande slapstickhumor, när hela ensemblen smyger in på chefens kontor i dennes frånvaro, för att få lov att känna på maktens närhet. När chefen själv dyker upp (Niklas Lendemar) blir det andra bullar. Alla sjunger chefsauktoritetens lov, men inte lika mycket när det blir dags för avskedanden: utfört som hela havet stormar. Möteskulturen på alla arbetsplatser, som numera är konstaterat kontraproduktiv, parodieras fulländat med olika förslag på tramsaktiviter för att öka teambuildingen bland medarbetarna.
Ett allvarligt inslag är när Ronnie Larsson håller en monolog om fördomar kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Så kommer då Trumpinslaget, där Therese Kvist iförd morotsfärgad peruk undertecknar presidentdekret i rasande tempo. Men anarkin i Moomsuppsättningen kan inte ens en Trump stå emot. Det hela slutar med att var och en i ensemblen får gestalta sina drömmar. Dennis Nilsson gör Doris, en drag queen, med en låt specialkomponerad för föreställningen som borde representera Sverige i Mellon.
Harald Leander, också i drag, sjunger Up where we belong så intet öga är torrt. Ronnie Larsson som Gustav II Adolf uppmanar alla makthavare att inte gå vilse i dimman - det är inte precis varje dag Lejonet från Norden framträder på samma scen som Donald Trump. Frida Andersson är Rose, Kate Winslets rollfigur ur Titanic, komplett med ledmotiv. Charmiga Frida Schriver vill vara Disneys Askungen, medan Niklas Lendemar är The king of pop, Michael Jackson himself.
Föreställningen tar tillvara den familjära stämningen i Moomsteaterns värld, så olik andra teatrars. Det finns ofta en skön metanivå av självironi. Makt är kanske inte någon konstnärlig spetsupplevelse i Mooms uppsättningshistoria. Men föreställningen är riktigt rolig. Inte precis hela tiden, men tillräckligt ofta.
Gå till toppen