Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kalle Linds krönikor

Kalle Lind: Vi behöver några vackra förfalskningar för att det ska vara någon mening med det hela

Vi lever, heter det, i desinformationens tidevarv. Aldrig har foton varit så lätta att manipulera, aldrig har det varit så smidigt att sätta fötter på lögner. Vi måste källkritisera, källgranska, källsortera, spåra påståendenas upphov och genomskåda dess agenda. Bra så. Men hur förhåller vi oss till vårt behov av positiva myter? För jag vill tro att vi har ett sådant.
Jag har själv inga andra gudar jämte Cornelis Vreeswijk, men honom förhåller jag mig närmast religiöst till. Att han inte var Guds bästa barn tycker jag är oproblematiskt – det var nu inte heller Jesus. Det finns en mängd skrifter om vissångaren och rucklaren Vreeswijk. En av dem är skriven av en göteborgsk poet som påstod sig vara en av Cornelis många allra bästa vänner.
Han berättar om hur han en kväll på 1970-talet – notera den diffusa tidsangivelsen – sitter med Cornelis och en bunte trubadurkollegor i Gubberoparken i Göteborg. Det är sent, det dricks öl, Cornelis får feeling, lånar en ”klanglåda” av en polare och river av ett gäng visor på sittande fot. Då händer det otänkbara: fönstren i de omkringliggande hyreshusen tänds som luckor i en julkalender, folket kommer utsmygande i pyjamasar och nattlinnen och omringar den sjungande trubaduren under högaktningsfull tystnad. De lyssnar andäktigt medan natten sluter sig omkring dem: ”Det var knappt att man trodde att man var i Sverige”. Sen kommer polisen och det blir åter lätt att tro det.
Den där storyn avfärdas av andra gamla polare till Cornelis som nonsens och mytomani. ”Äh! Cornelis sjöng aldrig en ton utan att få pröjs, och varför skulle han?” säger en man som stod honom nära. Jag har ändå alltid valt att tro på den. Åtminstone har jag valt att sprida den vidare. Det är en för stark berättelse för att vara oberättad. Där jag sitter nu och återger den har håren ställt sig i givakt på mina armar.
Visst måste oförfalskad fakta få vinna i slutändan. Men nog fasen behöver vi också några vackra förfalskningar för att det ska vara nån mening med det hela?
Genom att kommentera på Sydsvenskan.se godkänner du våra regler

Regler för kommentarer

Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!

Tänk på att:

  • Visa respekt för de personer eller företeelser som nämns i artiklarna.
  • Visa respekt för övriga debattörer.
  • Håll er till saken.
  • Spamma inte.
  • Inte skriva för långt. Över 500 tecken är det.
  • Dina kommentarer kan komma att användas på andra ställen på Sydsvenskan.se och Sydsvenskan papperstidning.

Det här är inte ok:

  • Kommentarer om etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, politisk eller religiös tillhörighet om de saknar relevans i sammanhanget.
  • Rasistiska, homofobiska eller sexistiska yttranden eller budskap och sådana som hetsar mot eller uttrycker hat mot troende.
  • Kommersiella budskap eller marknadsföring, erbjudanden om pengar eller gåvor.
  • Upphovsrättsligt skyddat material som du själv inte har skapat eller har rättigheterna till.
  • Uppmaningar till brott eller agerande som strider mot svensk lag.
  • Hot, trakasserier och skvaller.
  • Att du utger dig för att vara någon annan existerande person.

Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.

Gå till toppen