Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Vi borde skicka medmänskligheten vidare till de centralasiatiska länderna

Gränsområdena mellan Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan har i perioder skakats av motsättningar. 2010 drabbade uzbeker i Kirgizistan samman med myndigheterna, vilket ledde till flera dödsfall. På bilden syns rök från brinnande uzbekiska byar utanför Osj.Bild: D. Dalton Bennett
Inom loppet av en vecka har två städer som jag de senaste åren haft privilegiet att kalla mitt hem drabbats av terror: Sankt Petersburg och Stockholm. Två gånger har jag på håll sett mitt facebookflöde fyllas av meddelande om att nära och kära i dessa städer (som tur är) befinner sig i säkerhet. Jag har skrollat förbi erbjudande om soffor att sova på, bilar att få skjuts med, middagar att bjudas på eller bara en kaffe till nerkylda när kollektivtrafiken stått stilla. Den kärlek och medkänsla som delats på sociala medier kan inte annat än ingjuta en med hopp för framtiden - och med en förhoppning om att medmänsklighet och vänlighet inte bara är något vi tar fram i kristid, utan något som kan fortsätta genomsyra våra samhällen när vi nu lever i en så turbulent värld. Men förutom den sorg jag känner inför terrorns offer och dem som aldrig mer får vakna till denna om än oroliga värld, är det även något annat som skaver inom mig.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen