Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Vi borde skicka medmänskligheten vidare till de centralasiatiska länderna

Gränsområdena mellan Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan har i perioder skakats av motsättningar. 2010 drabbade uzbeker i Kirgizistan samman med myndigheterna, vilket ledde till flera dödsfall. På bilden syns rök från brinnande uzbekiska byar utanför Osj.Bild: D. Dalton Bennett
Inom loppet av en vecka har två städer som jag de senaste åren haft privilegiet att kalla mitt hem drabbats av terror: Sankt Petersburg och Stockholm. Två gånger har jag på håll sett mitt facebookflöde fyllas av meddelande om att nära och kära i dessa städer (som tur är) befinner sig i säkerhet. Jag har skrollat förbi erbjudande om soffor att sova på, bilar att få skjuts med, middagar att bjudas på eller bara en kaffe till nerkylda när kollektivtrafiken stått stilla. Den kärlek och medkänsla som delats på sociala medier kan inte annat än ingjuta en med hopp för framtiden - och med en förhoppning om att medmänsklighet och vänlighet inte bara är något vi tar fram i kristid, utan något som kan fortsätta genomsyra våra samhällen när vi nu lever i en så turbulent värld. Men förutom den sorg jag känner inför terrorns offer och dem som aldrig mer får vakna till denna om än oroliga värld, är det även något annat som skaver inom mig.
Två städer, två länder – men vad finns att säga om de platser, de länder, som nu anklagas för att fostra terrorister? Få svenskar känner dessa platser vid mer än namn och skulle knappast kunna placera dem på en karta. Men jag kan, för jag bor här nu. Sedan två månader kallar jag den stad som den huvudmisstänkte för terrorattentatet i Sankt Petersburg växte upp i för mitt hem.
Osj är Kirgizistans näst största stad och har ett rikt in- och utflöde av historia, kultur och religon som spänner över mer än tvåtusen år. Dessutom väl placerad i regionens mest folktäta område - Ferganadalen - och precis på gränsen till Uzbekistan. Som sådan är denna vackra stad hem till en rad olika folkgrupper men domineras i modern tid av etniska kirgizer och uzbeker. Det går inte att sticka under stol med att Kirgizistan under sin 25-åriga historia som land genomlevt sin beskärda del av oroligheter: två revolutioner och ett antal blodiga upplopp. Trots detta räknas landet som regionens mest demokratiska. Det är dessutom ett land som trots sina unga år har ett vibrerande och aktivt civilsamhälle – och som jag för tillfället dessutom har privilegiet att existera och verka i. Men vad jag vill prata mer om nu är något annat.
Jag vill återgå till den där känslan av medmänsklighet och vänlighet, den känsla av motstånd som samlat folk för att hedra terrorns offer bland så väl stockholmare som Sankt Petersburgsbor den senaste veckan - och jag vill prata om att den måste sträcka sig längre, och inte bara till ett utan till flera länder, till Ferganadalen - en plats där tre landgränser möts (Kirgizistan, Uzbekistan, Tadzjikistan). En plats som präglats av etniska motsättningar och blodiga upplopp, men som också blivit en plats som kopplas samman med radikalisering och terrorism i islams namn. Jag skulle säga att folk här lever ovetande om att folket i ett avlångt land i norra Europa förmodligen inte kan placera deras länder på en kartan men nu börjar koppla samman deras namn och deras etniska tillhörighet med terrorism.
Jag bor i Kirgizistan, inte i Uzbekistan, men under de få månader jag varit här har jag fått många nya vänner – både kirgiziska och uzbekiska. Sällan har jag möts av en sån gästfrihet och nyfikenhet som här. Den gästfriheten – men framförallt nyfikenheten, borde vi återgälda genom att lära oss mer. Inte om Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) eller andra terroristorganisationer som har anhängare i regionen. Strängt taget vet vi varken om och i så fall vilka terroristorganisationer som de huvudmisstänkta individerna vid de två dåden identifierat sig med eller tillhört. Vad vi behöver lära oss mer om är allting annat – om gästfriheten, om hur vackert det är här, om hur gott maten smakar, om hur vänliga människorna och om hur rika de här länderna är på kultur så väl som historia. Det är dessutom det bästa sättet att göra motstånd – genom att informera sig, ta del, leva – och vägra acceptera att ett fåtal individer dikterar villkor för våra rädslor, våra fördomar och vår rörelsefrihet.

Amanda Sonesson

Amanda Sonesson bor för tillfället i Osj, Kirgizistan där hon gör Sida-praktik på en ungdomsorganisation som verkar för ungas demokratiska rättigheter i södra Kirgizistan. Hon kommer från Helsingborg.
Gå till toppen