Kultur

Vad är ett konstmuseum egentligen?

Elva studenter från Malmö konsthögskola udnersöker vad Malmö konstmuseum egentligen är för plats.

Rasmus R Streith, "Golv".Bild: Jenny Ekholm

Museet/The Museum/المتحف

Malmö konsthögskola i samarbete med Malmö konstmuseum, t o m 30/4.
Någon har infiltrerat Malmö konstmuseum. Hål har sågats upp i en av glasmontrarna som ska hålla klåfingriga besökare i styr. Fast det handlar inte om illvilligt sabotage, även om Johanne Hestvold är ute efter att rucka på ordningen i den stilhistoriska exposén. Kommer någon försöka fingra på 1920-talets graciösa franska glaskonst? Vad händer när utställningsarkitekturen, som ska vara de framvisade skatternas tysta tjänare, plötsligt tar plats i egen rätt?
Hestvolds ingrepp är del av utställningen "Museet", ett samarbete mellan Malmö konsthögskola och Malmö konstmuseum där elva studenter fördjupat sig i museets villkor i teorin och praktiken, historien och nutiden.
Vandalism i museisalar är inget nytt, men skälen har skiftat genom åren. Under tidigt 1900-tal gick suffragetterna till attack mot historiska mästerverk som ett led i kampen för kvinnlig rösträtt. År 1999 trängde nynazister in på Kulturen i Lund för att spreja ner Elisabeth Olsson Wallins fotoserie "Ecce homo", i vilken Jesus trädde fram i queersammanhang. Sedan dess har museivärlden allt oftare blivit scen för konflikter, där frågor om censur och yttrandefrihet debatterats med stigande tonläge. Men det är inte den diskussionen som Johanne Hestvold förhåller sig till. Trots att hennes arbete onekligen rymmer ett mått av våld, är det med skärpa och humor som hon sätter besökarnas förväntningar och invanda rörelsemönster ur spel.
För vad är och gör egentligen ett konstmuseum? Under läsåret har studenterna utforskat museets troféer, system och metoder. Närgånget har de synat allt från etik och klassificering till museivärdarnas stolar och konservatorernas dammsugare, i en ganska handgriplig version av den institutionskritiska konst som sedan 1960-talet granskat samhällets och konstens egna institutioner.
Resultatet är en serie tankeväckande verk som sprider sig genom andra våningens salar för att koncentreras i F-rummet. Men det börjar redan i trapphallen där Rasmus R Streith plockat fram några av de tusentals verk som göms i museets magasin. Gravfynd från den kinesiska Han-dynastin möter en tuggummispäckad stol signerad norska Cecilie Dahl, medan polske Miroslaw Balkas kusliga "Sheperdess" skänker sällskapet viss högtidlighet. Här ges frestande prov på vad Malmö konstmuseum dagligen skulle kunna erbjuda, i en uppfordrande påminnelse om varför byggplanerna snarast bör gå från vision till handling.
Det finns även en poäng i att Streith placerar verken på ett grovt snickrat plankgolv, där de förlorar något av den aura av oåtkomlighet som museiobjekt ofta utstrålar. Med sin mångfald av tekniker, karaktär och ålder vittnar de om bredden i konstmuseets uppdrag och samlingar. Inhyst hos Malmö Museer, delar konsten tak med allt från simulerade jordbävningar till giftspindlar. En allt mer sällsynt universalmiljö, för att citera museichef Cecilia Widenheim, som tillsammans med professor Matts Leiderstam varit handledare för studenterna.
Även om den publika verksamheten hukar i trånga lokaler under takåsarna, är konstmuseet i sig en komplex organisation som samlar specialister och kompetenser. Sebastião Borges har tittat på hur konservatorerna handskas med nyförvärv. Medan det tveklöst är en dröm för många konstnärer att vara representerad på en ansedd institution, kan inköpet ändå ge upphov till blandade känslor. När konstverket väl äntrar samlingen är det fullt möjligt att det aldrig mer ser dagens ljus. Borges har följt de steg som verket genomgår, från dokumentation och karantän till omsorgsfull rengöring och i vissa fall nedfrysning. Hans installation rymmer häpnadsväckande mycket damm som konservatorerna sugit upp från fem olika typer av objekt.
Axel Burendahl har i sitt bidrag "Läckage" tvärtom ägnat sig åt ett av de nära femhundra föremål som avförts från museets samlingar. På väggen visar ett inramat fotografi de sorgliga resterna av vad som en gång var ett vackert pastellporträtt av Skagenmålaren Peder Severin Krøyer. Ett läckande tak i magasinet försatte det bortom räddning, trots konservatorsinsatser. Fotografiet är taget innan porträttet destruerades, då dess upplösta tillstånd bedömdes vara oförenligt med konstnärens intentioner.
Både Borges och Burendahl ger en kittlande inblick i museets arbete bakom kulisserna. Även Emil Palmsköld retar fantasin med sin perfekta plan, där han i en tidslinje redovisar försöket att utifrån ett fiktivt fotografiskt verk använda ett museum som garant inför utropet på en auktion. Här synliggörs museet som aktör på marknaden, vilket med sin prestige bidrar till att etablera konstnärskap och driva upp prisbilden.
Överhuvudtaget bli det oväntat spännande när studenterna vrider och vänder på museets många roller och mekanismer. Men glöm inte presentationsfoldern som ger viktiga nycklar till tankegångarna bakom verken.
Gå till toppen