Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Thorén: Akademiker och andra storutsläppare måste sluta flyga

Bild: Johan Nilsson / TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Att arbeta inom akademin innebär ofta en hel del resande. En lyckad karriär löper genom universitet världen över, tänker man sig. Det är konferenser, möten, och längre vistelser. Att flyga blir vardag för många.
Men ur ett klimatperspektiv är flyget såklart en katastrof. Flygindustrin påpekar ofta att de bara står för en bråkdel av utsläppen totalt sett. Det är sant, men den där andelen ökar i hisnande takt. Dessutom är det i princip omöjligt för en enskild person att kompensera för enstaka flygresor genom att dra in på annat.
Akademiker i allmänhet, och de som jobbar med klimat i synnerhet, känner till detta. Ändå fortsätter flygandet.
Detta smärtsamma faktum påminde Kevin Anderson (för tillfället gästprofessor vid Uppsala universitet) oss om i sin föreläsning i Lund i måndags. Tvågradersmålet begränsar de utsläpp som är möjliga, och för varje kilo koldioxid som släpps ut av en person, förvägras i praktiken någon annan att göra samma utsläpp. Så måste vi tänka, menar Anderson.
Det är skakande. Och allvarligt på mer än ett sätt. Det evinnerliga flygandet ger intrycket att klimatförändringarna inte utgör ett allvarligt hot. Eller att teknologiska lösningar är nära förestående. Båda påståendena är falska.
Vidare spelar storutsläpparna roll. Om den tiondel av världens befolkning med störst utsläpp skulle anpassa sig till den genomsnittlige européens nivå – vilket globalt sett fortfarande ligger rätt högt – då hade de utsläppen kunnat sänkas med mer än 30 procent och ack så dyrbar tid hade således kunnat köpas.
Gå till toppen