Genmanipulation för längre eller till och med evigt mänskligt liv är ett klassiskt science fiction-tema. På svenska har ämnet tidigare skildrats i bland annat Richard Hoberts tv-serie ”Ålder okänd” (1991). Andreas Climent och André Hedetofts långfilm ”Bieffekterna” förlägger handlingen till en liten forskargrupp på fyra personer vid Lunds universitet.

Efter beskedet om pojkvännen Eriks (Rikard Björk) obotliga cancer, bygger medicindoktoranden Julia (Emilia Hansson) med hjälp kollegan Rebecca (Sandra Redlaff) ett biohackinglabb i sin studentlägenhet. Där lyckas trion fullända professor Bergmans (Rafael Pettersson) försök att bromsa cellernas åldrande. Resultatet blir dramatiskt. Cancern stoppas och Erik får förhöjda sinnesfunktioner, superstyrka och ett sjujävla humör. Han blir helt enkelt Wolverines svenska kusin.

”Bieffekterna” har slående kvaliteter: snyggt filmfoto av Nils Croné, subtilt effektfull filmmusik av Los Angeles-kompositören S Peace Nistades och skådespelare som ger järnet i filmens många tvära dramatiska kast. Tyvärr har de senare inte mycket hjälp av manusets hopplöst träiga dialog och de långsökta, sekundsnabbt skiftande kärleksförvecklingarna.

För den publik som är bosatt i filmens inspelningsområde blir den geografiska orienteringen förbryllande när tallskogen och stranden i Höllviken ligger runt hörnet från universitetsområdet i Lund. Fast än mer myror i huvudet får man nog av den skenande händelseutvecklingen, som lämnar flera lösa trådar efter sig i hastigheten.

Filmens verkliga tillgångar – frågorna om forskningens etiska gränser och konsekvenserna av att överskrida gränserna för det vi känner som mänskligt – går förlorade i en malström av action- och skräckfilmsklichéer avrundad med en hysterisk slutuppgörelse i ond, bråd död.