Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Anna Blennow: En "elit" finns inte vid terminsstart, de skapas efter år av kritiskt tänkande på universitet

Nyblivna doktorer.Bild: Johan Nilsson / TT
Vilka är egentligen eliten? frågade sig Sofia Mirjamsdotter i Sundsvalls tidning (29/3). Hur har elit kommit att bli ett politiskt skällsord, och vem står på vilken sida i den allt starkare retoriska konflikten mellan ”folket” och ”eliten”? Mirjamsdotter tog ordboken till hjälp. ”Elit” förklaras i SAOL som ”utvald skara” eller ”de bästa”. Men inte blir det lättare för det. Journalister, kulturarbetare, politiker – alla kan kallas ”elit”, när meningsmotståndarna vill utmåla dem som verklighetsfrånvända eller korrumperade.
Eliten är verkligen ”de utvalda” – ordets grundbetydelse är latinets eligere som betyder välja ut. Men vem är det som väljer? En förmodern föreställning om att de bäst lämpade bör styra samhället har övergått i ett ordbruk som istället utgör en anklagelse mot nedärvda privilegier och osynliga lobbynätverk. Makten reproduceras i redan uppkörda hjulspår långt från det som ”folket” brukar kalla ”verkligheten”.
Ett fält där elit istället lyfts fram som odelat positivt är i den akademiska världen. Bara genom elitinsatser kan Sverige få spetsforskning och banbrytande resultat. Nyligen föreslog Anna Victoria Hallberg (Axess magasin 1/17) en lösning på humanioras ekonomiska kris: satsa på eliten. Om antalet studieplatser begränsas, räcker existerande medel till mer undervisning. Blir det svårare att bli antagen, skulle humanistiska kursers status öka, och därmed locka en elit snarare än breda och blandade studentgrupper, menade Hallberg. Men vilken elit?
En teori om att några få redan från början är bäst lämpade för en akademisk aristokrati blir ohållbar om man istället menar att kognitiv förmåga och kritiskt tänkande tränas upp under själva utbildningen. De som når störst forskningsframgång inom humaniora har ofta gått en slingrande väg mellan olika ämnen, eftersom en av humanioras största färdigheter är korsbefruktningen. Humanister arbetar ämnesöverskridande, korsar språkbarriärer och nationella gränser, och skapar också relevans i samverkan med fält som medicin och naturvetenskap. Humaniora är ett område som därmed står öppet för alla, oavsett inriktning och nivå.
Därför finns det inte heller en färdig ”elit” att plocka in vid terminsstart. Att anta färre studenter skulle inte innebära att vi vid kursens slut står med det bästa resultatet. Istället är det under en ständig process av val och urval kring kursupplägg, lektionstimmar och uppsatsämnen under hela studiegången som den humanistiska studenten formas, på en långt mer komplex nivå än snävt antagningsurval och förmodade statusmarkörer. Och detta är val som vi lärare gör inte bara för, utan också med studenterna. Att drastiskt begränsa humanistiska studier enligt Hallbergs förslagsmodell skulle göra humaniora till en angelägenhet för mycket få. Det motsäger humanioras själva grundkaraktär. Problemet förblir resurstilldelning. Humaniora behövs på bred front, och det är bara med tillräckliga resurser som vi kan göra de val som leder till en framtida spetsforskning inom humaniora.
Gå till toppen