Kultur

Nazisten som kom undan

På 1980-talet övervägde Stasi att kidnappa en nazist bosatt i Syrien. Under kriget hade han låtit deportera Wiens judar till säker död. Christoph Andersson läser en ny bok om nazisten Alois Brunner men blir besviken.

Eric Ericson och Susanna Wallstén

Mannen från Damaskus. Albert Bonniers förlag.

Det är hett i Wien, sommaren 2001. I ett arkiv sitter Eva Spira, till vardags journalist i Stockholm, och söker efter ledtrådar. Hon vill veta vad som hände hennes mormor Elsa Wantoch, född 1882. Mormodern var en av cirka 80 000 judar som nazisterna deporterade från Wien till Östeuropa, mellan 1939 till 1942. I Elsa Wantochs fall blev slutmålet Maly Trostinec utanför Minsk.
– Vid ankomsten sköts alla, oftast med nackskott. Vi vet inte exakt när fru Wantoch dog, bara att hon skickades från Wien den 17 augusti 1942, säger en arkivarie.
I ett register visar hon mormoderns deportationsnummer: 243 i transport 36. Själv står jag bakom en kamera och filmar. Tanken är att Eva Spiras och mina efterforskningar ska bli en dokumentär i SVT eller TV4.
– Vem var ytterst ansvarig? undrar vi.
– Det var SS-officeren Alois Brunner, svarar arkivarien. Han var underställd Adolf Eichmann, huvudansvarig för alla transporter.
Namnet Brunner är inte obekant. Det fanns två, Alois och Anton, kallade Brunner I respektive Brunner II. Även Anton Brunner arbetade åt Eichmann, bland annat med exproprieringen av offrens tillgångar. Nytt för oss är att båda Brunner var delaktiga i Elsa Wantochs död, om än på olika sätt.
Vi åker runt med spårvagn och besöker Elsa Wantochs gamla adresser, med syfte att kartlägga hennes sista månader i Wien. Hon bodde på Novarragasse fram till deportationen, sammanföst med andra judar. Idag är huset ombyggt till ett hotell. Vi fortsätter till Aspangbahnhof, varifrån Elsa Wantoch och andra judar skickades till Vitryssland. På en sliten minnessten står det ”Niemals vergessen, aldrig glömma”.
Väl tillbaka i Sverige visar SVT just inget intresse för vår filmidé, med motiveringen att så mycket redan producerats om Förintelsen. Detsamma anser TV4, som inte sticker under stol med att kanalen är intresserad av höga tittarsiffror och reklamintäkter. Därför ”passar Förintelsen inte på prime time".
Ointresset gäller även Brunner I respektive Brunner II, varför jag snart stuvar undan allt inspelat filmmaterial i mitt arkiv.
Därför är det väldigt glädjande att Bonniers idag, 16 år senare, ger ut en bok om en av de båda Brunner, närmare bestämt Alois. Dess titel är ”Mannen från Damaskus”, författad av duon Eric Ericson och Susanna Wallstén. Medan de båda Brunners chef, Adolf Eichmann, flydde till Argentina efter kriget, så flydde Alois Brunner till Syrien. På uppdrag av den syriska regimen utbildade han dess säkerhetstjänst. Med framgång smugglade han också vapen till olika krigshärdar och deltog i olika ambassaders cocktailpartyn. Sämre gick det för Brunner II. Den 10 maj 1946 dömdes han till döden av en domstol i Wien.
Till min stora besvikelse är emellertid Ericson och Wallstens bok ingen sammanhängande berättelse om Alois Brunner. Istället består bokens 304 sidor till stor del av fragmentariska anteckningar, dokumentöversättningar, utdrag av förhör och textsjok ur andras artiklar eller böcker. Allt är mer eller mindre staplat på och om vartannat.
Innehållet väcker också frågor om hur väl researchen är gjord. Exempelvis kring omvärldens försök att faktiskt gripa Brunner.
”Det sägs att Östtyskland gjorde ett försök att få Alois Brunner utlämnad”, heter det. Men vem eller vilka säger det? Källförteckningen ger inget besked.
Uppgiften är emellertid så intressant att jag följer upp den på plats i Berlin. I Stasihandlingarna läser jag att DDR inte bara ville få Brunner I utlämnad, utan även övervägde att låta kidnappa honom, ungefär som den israeliska säkerhetstjänsten Mossad kidnappat Adolf Eichmann 1960. Men idén var inte Stasis, utan kom från den franske juristen Serge Klarsfeld.
Precis som han gjort med Eva Spiras mormor hade Brunner I skickat Klarsfelds judiske far till döden, men med destination Auschwitz. Under Kalla kriget samarbetade Serge Klarsfeld med Stasi, vars utlandsspionage HVA registrerat honom under täcknamnet ”Advocate”. Ihop med sin hustru Beate ville han röva bort Brunner i Damaskus. Han skulle tas ombord på ett plan, tillhörande det statliga östtyska flygbolaget Interflug och flygas till Östberlin, ”så att han kan gripas i DDR”. Allt enligt ett PM från HVA, daterat den 5 februari 1986.
I slutänden valde dock DDR-ledningen att hellre försöka få Alois Brunner utlämnad. Så sent som i maj 1990 bad den nya utrikesministern Markus Meckel att Brunner I skulle skickas till Tyskland och ställas inför rätta. Men Assadregimen brydde sig inte. Runt tio år senare dog Brunner I under namnet Georg Fischer. Skeendet finns bara ytligt beskrivet i ”Mannen från Damaskus”. Detta trots att författarna säger sig ha utnyttjat Stasiarkivet.
Bokens största förtjänst är dock inte själva innehållet, utan att den hjälper till att hålla frågan om Förintelsen vid liv.
När dagens extremhöger blir allt starkare politiskt är det viktigt att minnas män som Brunner I och Brunner II, män redo att utföra vad som än beordras. Ännu viktigare är att minnas offren, som Eva Spiras mormor Elsa Wantoch och Serge Klarsfelds far.
Gå till toppen