Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Ingen tid för käbbel

Om Sverigedemokraterna skall hållas borta från inflytande kan den förlamande låsningen i svensk politik bara dyrkas upp ifall blockpolitiken överges.

Stockholm, april 2017. Tid för sammanhållning.Bild: Markus Schreiber
Borgfred är ett begrepp med rötterna i vad som på medeltiden kallades borgfrid: våldshandlingar inom befästa anläggningar där kungen brukade vistas var belagda med särskilt hårda straff. Inom sådana borgar skulle fred råda. Med tiden fick uttrycket politisk innebörd. Borgfred heter det när stridande politiker lägger sina motsättningar åt sidan för att gemensamt möta allvarliga kriser eller hantera extraordinära situationer.
Men dessa politiska vapenstillestånd får allt kortare varaktighet.
Omedelbart efter terrordådet i Stockholm den 7 april slöt sig partiledarna samman för att demonstrera nationell enighet. Men bara några dagar efter attacken som krävde fyra människors liv började skärmytslingarna.
Det var, föga förvånande, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som avlossade första salvan i SVT:s Agenda förra söndagen:
”När vi vet exakt vad som hänt är det dags att utkräva ansvar, framför allt av regeringen.”
Sedan, i tisdagens Expressen, skrev Åkesson och SD:s kriminalpolitiske talesperson Adam Marttinen en debattartikel där de kritiserade övriga riksdagspartier för passivitet i kampen mot terrorismen och uppmanade dem att ”söka stöd från det parti som hela tiden har visat vägen för resten”.
Det är tydligt att Sverigedemokraterna uppfattar attentatet i Stockholm som en möjlighet att tränga sig in i politikens finrum. ”Kanske har vi något att tillföra i debatten trots allt, det borde de ha insett nu”, säger Jimmie Åkesson.
Att Sverigedemokraterna inte skulle kunna avhålla sig från att tämligen omgående försöka plocka politiska poäng på förra fredagens illdåd var väntat. Det ligger i partiets högerextrema natur.
Mer förvånande är att Moderaterna och Anna Kinberg Batra hakar på. I Agenda gjorde M-ledaren gemensam sak med Åkesson i sina markeringar mot den socialdemokratiske inrikesministern Anders Ygeman: ”Det stämmer som Jimmie sa …”
Moderaterna vill dessutom kalla rikspolischefen Dan Eliasson och Säpochefen Anders Thornberg till förhör i riksdagens konstitutionsutskott, KU.
Ygeman svalde betet. Han anklagade Moderaterna för att ”attackera polisen”, som gjort en hyllad insats, och sade, lätt raljant, att de bägge polischeferna för tillfället har ”lite andra saker” att syssla med.
Så var käbblet igång. I ett ämne där käbbel inte hör hemma.
Ansvarsutkrävande är en bärande del i den demokratiska processen. Och något verkar ha gått allvarligt fel i detta ärende.
Den man som har erkänt terrorattentatet och nu sitter häktad, 39-årige Rakhmat Akilov från Uzbekistan, fanns på Säkerhetspolisens radar. Han skulle utvisas, men lyckades hålla sig undan.
Om myndigheter inte fungerar faller det yttersta ansvaret på regeringen. Oavsett vilken färg den har.
Ändå måste man undra över brådskan med att göra förra fredagens illdåd i Stockholm till en politisk ansvarsfråga. Utredningen av vad som hände – och hur det kunde hända – har knappt börjat.
Risken med att snabbt blåsa till strid på politikens känsligaste och viktigaste område, den nationella säkerheten, är att partierna stormar iväg och börjar bjuda över varandra med förslag som är antingen förhastade eller omöjliga att genomföra. Det behövs skärpningar i lagstiftningen, men de måste genomföras efter noggrann prövning och under väl avvägda och rättssäkra former för att motverka framtida missbruk. USA efter terrorattackerna den 11 september 2001 är ett exempel på hur illa det kan gå. Den enorma kontroll- och övervakningsapparat som byggdes upp i forcerat tempo har nu hamnat i händerna på Donald Trump.
Den skakiga borgfreden efter terrordådet på Drottninggatan speglar en underliggande vilsenhet i svensk politik: både borgerliga och rödgröna har förtvivlat svårt att förhålla sig till det faktum att Sverigedemokraternas inmarsch i riksdagen i grunden har förändrat de politiska och parlamentariska villkoren. Sju partier sitter fast i en kasserad modell med två rivaliserande block när det i själva verket finns tre.
I förlängningen handlar det också om inställningen till Sverigedemokraternas roll vid regeringsbildningen efter valet om ett och ett halvt år. Mycket talar för ett resultat som liknar det senaste: ingen majoritet för något av de traditionella blocken och SD som tungan på vågen, sannolikt med ännu större väljarstöd.
Den borgerliga alliansen är splittrad.
Moderaterna och Kristdemokraterna vill ha en gemensam alliansbudget redan i år för att försöka upprepa vad som i slutet av 2014 höll på att leda till nyval när Sverigedemokraterna, mot praxis, röstade för alliansens motion. I januari öppnade Anna Kinberg Batra även för samtal med Sverigedemokraterna i riksdagens utskott, en helomvändning jämfört med tidigare, då hon stämplade SD som ett rasistiskt parti som måste isoleras.
Varken Centern eller Liberalerna förordar en alliansbudget eller kontakter med SD.
Men på två punkter är de borgerliga överens. Kruxet är att punkterna är oförenliga.
Å ena sidan bedyrar samtliga allianspartier att de inte vill vara beroende av SD i regeringsställning. Å andra sidan är deras helt överordnade målsättning att få bort Stefan Löfven (S) från statsministerposten. Så vad gör de om de rödgröna återigen blir största block utan egen majoritet? Klara besked saknas.
På den andra kanten utesluter inte Stefan Löfven en fortsatt rödgrön regering även om alliansen blir större i valet 2018. Den överordnade målsättningen hos S, MP och V är att förhindra att de borgerliga får regeringsmakten. Samtidigt avvisas allt samröre med SD. Inte heller de ståndpunkterna hänger ihop.
De anständiga partiernas oförmåga att möta Sverigedemokraternas utmaning bottnar i en desorientering orsakad av fantomsmärtor från ett blockpolitiskt mönster som inte längre existerar. De säger att de strävar efter att marginalisera Sverigedemokraterna, men är mest upptagna med att obstruera mot varandra.
Under dessa omständigheter bygger alla tänkbara regeringsscenarier på att Sverigedemokraterna är med på noterna. Och de kommer att kräva något i gengäld: det är deras väg till legitimitet.
Ingen vill öppna dörren för SD. Ändå står den och slår i korsdraget.
Det är en bedrövlig syn – särskilt som lösningen är uppenbar.
Om Sverigedemokraterna skall hållas borta från inflytande kan den förlamande låsningen i svensk politik bara dyrkas upp ifall blockpolitiken överges, genom antingen en regelrätt koalition eller någon form av bindande samverkan.
Historiskt har detta också varit utvägen ur svåra situationer. I ett allmänt osäkert omvärldsläge kan det finnas skäl att erinra sig hur socialdemokraten Per Albin Hansson motiverade bildandet av en koalitionsregering med Bondeförbundet efter valet 1936. Det förelåg, menade han, ett behov av politisk samling i en tid ”då demokratiska och parlamentariska styrelseformer trängs undan eller hotas av diktatoriska”. Men dagens styrande politiker tycks vara vaccinerade mot lärdomar av det slaget.
En brett förankrad strategi mot terrorismen erbjuder ett lämpligt tillfälle för båda sidor att signalera en beredskap att regera landet över blockgränsen. Vilket block, eller parti, som skall ta ledningen för en sådan konstellation får väljarna avgöra. Då skulle SD förlora varje möjlighet att bedriva politisk utpressning i samband med nästa regeringsbildning.
Man skulle kunna kalla det en beredskapsplan för demokratins värden.
I en brännande angelägen skrift från Arena Idé, Den farliga mångfalden, visar Upsala Nya Tidnings politiske chefredaktör Håkan Holmberg varför Sverigedemokraterna inte ryms i denna gemenskap. Det beror inte enbart på partiets rasistiskt impregnerade attityd till invandring, utan mer generellt på en auktoritär världsbild med ett djupt rotat förakt för andra åsikter och värderingar än de egna.
Holmberg vet en hel del om auktoritära mekanismer. Vid sidan av sitt engagemang mot extremhögern har han doktorerat på en avhandling om de svenska kommunisterna och demokratifrågan.
I Den farliga mångfalden inventerar Holmberg Sverigedemokraternas budskap. Här finns den hårda högerextremismens alla välkända inslag: apokalyptiska visioner, totalitära reflexer, vurmen för starka ledare.
* Mattias Karlsson ser framför sig en slutstrid mot ”kosmopolitiska kulturradikaler” för att säkra ”vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad”. Kosmopoliter är det gamla östeuropeiska kodordet för judar. Karlsson är SD:s gruppledare i riksdagen.
* Linus Bylund, riksdagsledamot och före detta stabschef, har beskrivit svenska journalister som ”denna nations fiende”.
* SD-riksdagsmannen Pavel Gamov har deklarerat: ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.”
Ingen företrädare för något annat riksdagsparti skulle komma undan med sådant. Men hos Sverigedemokraterna är det en del av normaltillståndet.
Att hindra detta parti från att kidnappa den demokratiskt livsnödvändiga kampen mot terrorismen är den viktigaste uppgiften i svensk politik just nu. Det kräver att borgfreden håller. Även om det tar emot för somliga.
MER ATT LÄSA
Den farliga mångfalden. Om Sverigedemokraternas världsbild (Arena Idé/Frisinnade klubben) av Håkan Holmberg.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Ekvilibrium (SOM-rapport nr 66) red. Jonas Ohlsson, Henric Oscarsson & Maria Solevid.
Det svenska hatet. En berättelse om vår tid (Natur & Kultur) av Gellert Tamas.
Gå till toppen