Lund

Andreas Ekström: Nu vet jag vem jag ska rösta på

Här är berättelsen om hur vi fick fly från Lund. När kriget eller klimatkrisen blev vardagsverklighet, och vi fick kasta oss iväg för att aldrig mer återvända.

Min mamma är en orolig person, och min pappa säger att han ofta dras med katastroftankar. Jag är tydligt lik dem båda – men just dessa karaktärsdrag har jag inte ärvt, i alla fall inte i identiska upplagor.
Så vad händer om jag försöker tänka sådär dystopiskt?
Jag ser för mig ett krig eller ett annat katastrofläge, kanske något med miljön, som gör att jag, min fru och våra tre barn måste lämna Lund. Och snabbt måste det gå. Vi vet inte vilket som är säkrast, att köra norrut, eller att fly ner i Europa. Vågar man det, med broar och färjor, eller kommer man att bli stoppad?
Vi chansar. Vi har nästan ingenting med oss. Telefoner och laddare och mat och några gosedjur, ett par ombyten, det vi hann få in i familjens gamla kombi. Till all lycka har jag lyckats göra några rejäla kontantuttag, så vi har pengar så vi klarar oss ett litet tag.
Situationen förvärras. Det är inte säkrare norrut. Söderut kan det kanske vara det, men misären i flyktinglägren på Jylland och i norra Tyskland är total. Vi måste försöka komma vidare.
Så händer det fantastiska. Våra vänner i USA säger att de kan skicka flygbiljetter digitalt, de betalar så länge. De har just flyttat till Nebraska, det finns väldigt mycket tom mark, och billiga hus om man kan tänka sig att bo en bit utanför storstaden. Vi pratar bra engelska, vi tänker att vi tills vidare borde kunna ha ett okej liv där.
Vi jublar över möjligheten samtidigt som vi får förtvivlade sms från Lund, från vänner som har stannat kvar, som ser mat och vatten snabbt ta slut och som ångrar att de inte försökte fly medan tid var. Någon berättar att vårt hus är plundrat och sönderslaget. Men vi ska till Nebraska, vi får sörja det där sedan.
Väl på flygplatsen i Amsterdam får vi inte gå ombord. Vi har inte rätt uppehållstillstånd. USA tar emot några tusen flyktingar i månaden bara, och just nu är två miljoner människor på flykt ut ur Sverige. Vi har biljetter, vi kan försörja oss ett litet tag, vi räknar med att kunna jobba därifrån väldigt snart, vi kommer inte att ligga någon till last, och även om vi gjorde det så… måste vi ju ta vägen någonstans. Vi kan inte vara kvar i Lund, i Sverige. Det går inte. Vem skulle göra det, om det gick att ordna något bara lite drägligare, lite säkrare?
USA är ett folkrikt land, men bitvis glesbefolkat. Det finns övergivna hus överallt. Rena spökstäder i Mellanvästern.
Vi kan börja där.
Men vi får inte.
Vi försöker förstå hur amerikanerna tänker. Hur de kan neka medmänniskor i vår situation tak över huvudet och skydd för barnen. Vi försöker förklara för våra små. Vi lyckas inte.
Så här övar jag. På inlevelseförmåga, på prioriteringar. Och så kommer jag till en enkel slutsats: det parti som presenterar de bästa lösningarna för att hjälpa dem av krigets utsatta som kommer till Lund kommer jag att rösta på. Eftersom det inte finns något viktigare.
Gå till toppen