Kultur

Dubbelt främlingsskap trots en privilegierad exil

James Wood.

James Wood

BOKEN. Så nära livet man kan komma. Övers Staffan Söderblom. Norstedts.
Vissa författares stil är mer smittsam än andras. Det händer att det färgar av sig på en recension. En text om Duras får gärna korta meningar. Drastiska och korta. Motsägelsefulla. När jag just lagt ifrån mig en roman av Thomas Bernhard springer meningarna ofta iväg i egna ärenden, med inskjutna satser och paranteser (där besynnerliga ord leker en perfid kurragömma med sina betydelser), innan jag inser att jag måste stryka alltihop och börja om från början.
Litteraturkritikern James Wood ser sådana tendenser som ett sätt att skriva inte bara om, utan också genom ett författarskap. När man låter författarens stilistiska personlighet på det sättet lysa igenom gestaltar man samtidigt sin läsupplevelse, med föresatsen: ”Jag ska göra det möjligt för dig att se texten som jag ser den.”
Så skriver Wood i en mycket personlig bok om sin kritiska gärning, ”Så nära livet man kan komma”. Titeln anspelar på en rad hos George Eliot och säger oss åtminstone tre saker: Författaren tycker om citat, han har en förkärlek för engelska artonhundratalsromaner och han är huvudsakligen intresserad av samspelet mellan liv och litteratur. Hur erfarenheter destilleras till fiktion och vad erfarenheten att läsa i sin tur gör med våra liv.
Även om det inte är så han menar har den i Woods personliga fall rent konkret inneburit en karriär som en av USA:s mest inflytelserika litteraturkritiker, sedan knappt tio år tillbaka på The New Yorker. Sin bana inledde han på The Guardian hemma i England i början av nittiotalet, innan flytten till andra sidan Atlanten.
En i allra högsta grad privilegierad exil, som han själv beskriver det i en av bokens essäer med titeln ”Sekulär hemlöshet”. Men likväl en tillvaro som medför ett dubbelt främlingsskap, både inför den lämnade och nya miljön, och på så sätt skärper blicken för detaljer och nyanser. Denna motsats till hemmablindhet förklarar, som Wood ser det, varför så många enastående romaner skrivits av landsflyktingar. Litteratur är att lägga märke till världen.
Gå till toppen