Kultur

Skuggan av Dagerman

Pusslet går inte ihop. Stig Hansén läser en bok som kanske borde ha varit pjäs.

Lo Dagerman och Nancy Pick.Bild: Mandy Demuth

Lo Dagerman och Nancy Pick

BOKEN. Skuggorna vi bär. Norstedts.
Det sägs att det är Etta Federn, den österrikisk-judiska författarinnan, som Stig Dagerman ser framför sig när han skriver pjäsen ”Skuggan av Mart”. I korthet handlar den om en kvinna som går så hårt åt en av sina söner att denne slår ihjäl henne.
Dagerman träffar Etta Federn i Paris 1947.
Sextio år senare kontaktas Stig Dagermans dotter Lo Dagerman av Nancy Pick, en amerikansk släkting (kusin i tredje led) till Etta Federn. Det leder till deras bok ”Skuggorna vi bär” som vill kasta ljus över pjäsen och det stora mötet och när vi följer dem in i deras pusselläggande så väntar många spår och stigar.
Lo Dagerman och Nancy Pick verkar lära sig att världen ständigt är gammal och ny. Men frågan om hur de ska skildra den tidigare världen skaver, för hur ska det suddiga få skärpa?
Vi ser en Etta Federn som definitivt är ”inställd på att vara en god mor”. Vi har en Stig Dagerman som lär sig att man i efterkrigstider måste våga livet för en potatis och som i sitt pjässkrivande vet att när människor dör så ”blir deras skuggor kvar”, som det uttrycktes när pjäsen presenterades på Dramaten 1948. Och dessa skuggor, vad gör de? Jo, de ”skrämmer oss, fostrar oss” – och ”dödar oss”.
Pjäsen, och bilden av den, tränger sig allt mer på. Hur den uppfattades? Några av de inblandade på de olika platserna den sattes upp på pratar om det som de minns, om att det litterära fick backa och det fysiska och drastiska ta ett steg fram ...
... och mer och mer blir det tydligt att den här boken inte bara har stigar utan också villovägar. Den har funderingar så att det räcker och blir över och rätt ofta känns det som att pusselbitarna måste sågas till för att få dit där Dagerman och Pick tror att de hör hemma.
Jag är svag för att Lo Dagerman, som återlanserar Stig Dagermans författarskap i USA och gör filmer tillsammans med sin son utifrån texter som Stig Dagerman skrev, vill få syn på sin pappa, ”den mytomspunna författaren, det litterära geniet”. Han som, vilket betonas, skrev ”Att döda ett barn”. Han som alltid bär på förhållandet till sin mor.
Nästan lika berörande är att Nancy Pick ser Etta Federn som ”en naturkraft”, och som den ”mest intressanta kvinna jag skulle kunna föreställa mig”.
Men det är som om de vill plåstra om sig innan de blir ännu mer sårade. Och det uppstår rätt snart lite väl många hemlösa antaganden om släktförhållanden och annat i detektivarbetet. Speciellt när vissa scener, som de egentligen inte vet ett dugg om, ska få sin form. Då måste pusselbitarna skarvas till för att få på plats och i samma ögonblick blir boksidorna hala.
Det är då jag börjar tro att jakten på omständigheterna kring pjäsen hade gjort sig bättre som pjäs.
Gå till toppen