Världen

Henrik Brandão Jönsson: ”Ännu en gång hade jag misslyckats med att visa upp mitt Malmö från sin ljusa sida”

I januari brukar temperaturen i Rio de Janeiro ligga runt 38 grader. När Henrik Brandão Jönsson senast besökte hemstaden Malmö var det betydligt kallare. Både bildligt och bokstavligt talat.Bild: Wong Maye-E
I vintras var jag med min dotter i Malmö. Jag tycker det är viktigt att hon får i sig lite av kulturen jag växt upp i och kan förstå varifrån mitt svenska kontrollbehov kommer. Efter att ha varit några veckor i Sverige brukar hon ändå inse att mitt kontrollbehov inte är så farligt. Om man jämför med andra­ svenskar går jag ofta vinnande ur matchen.
Baktanken med de årliga resorna är även att marknadsföra min gamla hemstad utan att det märks. Jag vill gärna att det där spontana, oväntade ska inträffa. Någon som bjuder på popcorn på biografen, inleder ett samtal på bussen eller hälsar på oss i trappen. Tyvärr händer det inte så ofta. I stället har vi haft oturen att råka ut för det motsatta.
En kall vinterkväll hade vi varit på Ikea, kom med 7:an från Lindeborg och skulle byta till 6:an på Triangeln. Hållplatsskyltens ljusdioder, som vi inte har i Rio och som min dotter fascineras över, visade att 6:an skulle komma om 18 minuter. Det är väldigt lång tid att stå utomhus för en tolvårig tjej som växt upp på stränderna i Rio. Jag kom på att vi kunde värma oss på Triangelns­ köpcentrum, men det var söndagskväll och stängt. Min dotter poängterade att i Rio är varuhusen öppna till 22.00 på söndagarna.
När vi lunkade tillbaka till håll­platsen lade jag märke till en kvinna med barnvagn som gick in i trapp­huset bredvid Sydsvenskans entré. Jag tänkte att det där blir ett perfekt väntrum för min dotter och smet in i trapphuset innan den automatiska dörren slog igen. Vi ställde oss vid elementet mot väggen, tog av oss mössorna och pustade ut. I januari brukar temperaturen ligga runt 38 grader i Rio. I Malmö­ var det 8 minusgrader­.
– Här får ni inte stå, hörde jag kvinnan­ säga.
Hon stod med barnvagnen och sin pälsklädda mamma utanför hissen och skulle åka upp till sin lyxlägenhet.
Jag låtsades som om jag inte hörde och sa något på portugisiska till min dotter.
– Här får ni inte stå, upprepade kvinnan.
Om det varit så att vi hade tänkt kissa ned hennes port, dra en sil eller tigga pengar hade jag förstått hennes agerande, men det handlade om en nykter pappa och hans tolvåriga dotter som sökte skydd mot Malmö­blåsten. Jag förklarade att vi bodde i Brasilien, frös och att vi bara ville värma oss i väntan på bussen.
– Det handlar om högst tio minuter, vädjade jag.
Den blonda kvinnan gav inte med sig utan anklagade oss för att ha invaderat hennes hem. Då steg ilskan i mig.
– Ursäkta, men detta är ett trapphus. Här bor väl ni ändå inte, svarade jag.
Hon snörpte på munnen och bad oss en tredje gång att lämna trapphuset.
För att undvika bråk tog jag min dotter i hand och gick ut i kylan. Jag kände hur nederlaget föll över mig och huttrande väntade vi tills bussen kom. Ännu en gång hade jag misslyckats med att visa upp mitt Malmö från sin ljusa sida. Ännu en gång hade min dotter stött på det svenska kontrollbehovet som inte tillåter att något oförutsett inträffar. Ännu en gång kände jag hur kallt Malmö kan vara.
Nästa gång tror jag vi kommer till sommaren.
Gå till toppen