Kultur

Det bortgömda mästerverket

En litteraturens Guernica? Fast med galghumor. Gabriella Håkansson läser mästerverket "Tjevengur" som äntligen översatts till svenska.

Andrej Platonov

BOKEN. Tjevengur. Övers Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz.

När borgarbrackan André Gide i början av trettiotalet gav sig hän kommunismen jublade den franska vänstern. Omvändelse var alltså möjlig! Gide själv förklarade kappvändningen med att den nya Sovjetunionens program gick i linje med hans eget kristna tankesätt. Det handlade om tron på allas lika rätt till lycka och drömmen om en egendomslös gemenskap som gynnade fattiga och marginaliserade.
Men teori och praktik är två skilda saker och när Gide 1935 blev inbjuden att resa i Sovjet gick drömmen i kras. Han hade väntat sig ett ”enastående experiment […] ett framåtskridande utan gräns, en våg av hänförelse stark nog att rycka med sig hela mänskligheten”, men mötte istället kvarterslånga matköer och betongarkitektur.
Hans rapportbok ”Resa i Sovjet” blev en unik ögonvittnesskildring inifrån det nya nationsbygget som skildrar både hänförelse och besvikelse. Samma erfarenhet gjordes förstås av många ryska författare som deltog i revolutionen, men deras texter nådde aldrig ut. Kritiken kvästes och 1934 infördes doktrinen om att den socialistiska realismen var den enda tillåtna hållningen. Ridå ner!
Det skulle komma att dröja åttio år innan arkiven öppnades och kvarlåtenskapen samlades så att det blev möjligt att publicera de ryska 20- och 30-talsförfattare som Stalin tystade ner. Idag talar slavofiler om en våg av glömd litteratur som kommit fram i ljuset, och böcker som är så annorlunda att de helt förändrar synen på sovjetlitteraturen. Den starkast brinnande stjärnan i sammanhanget är Andrej Platonov.
Han föddes 1899 och var entusiastisk bolsjevik men blev efter revolutionen desillusionerad. Stalin misshagades och satte stopp för författarskapet under tidigt 30-tal, men Platonov fortsatte ändå skriva. Han dog ung, 1951, bara 52 år gammal och både i Sverige och England är man nu i full gång med att översätta och publicera de samlade verken. Hans engelska översättare Robert Chandler har skapat en smärre hajp och påstår att Platonov kan vara den bästa ryska författaren i modern tid. Bättre än Gogol och Tjechov, helt annorlunda från dissidenter som Solzjenitsyn och Grossman, och självklart skild från exilförfattare som Nabokov och Tsvetajeva.
Så hur bra är han då? Ja, Platonov håller definitivt samma höga klass som de kända författarna, men han är annorlunda. Joseph Brodsky är djupt fascinerad och skriver i en essä att hans böcker varken kan beskrivas eller översättas, samt att hans författarskap är en radikal avvikelse från hela den ryska litteraturen. Stora ord. Men antagligen sanna, för Platonov är även en radikal avvikelse från den västerländska litteraturen.
Han är mer crazy och egensinnig än modernister som Beckett och Kafka och har en bredd som sträcker sig från absurdism till sublim poesi. Tre av de korta böckerna har hittills kommit på svenska och i höstas släpptes även det stora mästerverket, ”Tjevengur”. Alla böcker är tolkade till svenska av Kajsa Öberg Lindsten, och de kan vara de bästa översättningar jag någonsin läst. Ni kommer snart förstå varför.
”Tjevengur” utspelar sig under inbördeskriget 1917-1923 när röda fraktioner slogs mot vita, och pendlar mellan att skildra fattigfolkets misär och att i pikareskform ge oss en skräckbild av det postrevolutionära tillståndet. Huvudperson är föräldralösa Sascha som börjar vagabondera och skriver in sig i Rysslands kommunistiska parti. Av en slump skickas han ut att undersöka graden av ”spontan uppkomst av socialism bland massorna” i sitt härad. På hästen Proletärkraften rider han tillsammans med bolsjevikernas truppledare Kopjonkin ut i landet för att fullfölja sitt uppdrag.
Ju djupare in i nationsbygget de kommer, desto värre blir galenskapen. I byn Chanskije Dvoriki har alla bytt namn och kallar sig för Dostojevskij, men någon verklig förändring har de inte lyckats genomföra. De lovar att bättra sig: ”Jag skall ge er socialism! Innan rågen har mognat skall socialismen vara färdig! Och nu inser jag varför jag har varit så sorgsen. Det är för att jag har längtat efter socialismen.” I Tjernovka vill ingen vara ordförande i bysovjeten, och i den nya kommunen ”Fattigbondens vänskap” har man exproprierat det lokala godset men kommer inte överens om hur det ska bli bostäder åt folket.
Vart de än far så har man varken lyckats utrota borgerskapet eller genomföra socialismen, och det är då de får höra talas om Tjevengur; byn där alla fruar försvunnit och ersatts med kampsystrar – platsen där kommunismen verkligen har genomförts. I Tjevengur sägs det att borgarna har utplånats och världshistorien äntligen tagit slut. Tjevengur hägrar i fjärran. ”Och åter red de två männen iväg, och solen gick upp över landets armod.”
Visst kan man läsa ”Tjevengur” som Rysslands svar på Conrads ”Mörkrets hjärta”. Ju längre socialismen framskrider och ju djupare in i landet man kommer desto större blir vansinnet. Det tragiska slutet är inskrivet redan i inledningen när den misantropiske tågfetischisten Pavlovitj bevittnar en brutal krock mellan två tågsätt. Karl Marx liknade som bekant revolutionen vid historiens lokomotiv, och tydligare kunde inte symboliken vara. Efter denna katastrof börjar romanens narrativ lösas upp. Människor dyker upp och försvinner som i en dröm, händelser övergår i varandra utan tydlig övergång och det tog mig två läsningar och en massa namnlappar för att få styr på intrigen (inte heller Brodsky verkar ha fattat handlingen utan refererar förloppet felaktigt). När allt klarnade var den genomsyrande känslan kuslighet.
”Tjevengur” är kanske den mest genuint ”unheimliche” roman jag läst. Inte bara hemmet, utan hela bygden och nationen har förändrats och blivit något främmande. Människorna är lamslagna. De har förlorat sina tillgångar och sin identitet och kan inte anpassa sig till det nya. Medan samtida europeiska symbolistförfattare målade upp den litterära apokalypsen som en inre kollaps, en cancer i den moderna anden, så är detta undergången på riktigt.
Platonov hade kunnat berätta allt inom realismens ramar, men väljer att gå en annan väg. Långt innan Victor Klemperer och Hertha Müller analyserade hur språk kan användas som våld och tankebegränsning i diktaturer, gestaltar han det litterärt. Sovjetmaktens byråkratiska vokabulär genomsyrar hela prosan, ja, den bryter sönder språket och gör om syntaxen till något som jag aldrig sett tidigare; ett nyspråk som är lika omänskligt, fragmentiserat och skevt som Frankensteins monster. En romanens Guernica?
Fast med galghumor.
Och för att demonstrera språkets verkliga potential, den harmoni som han tänker sig råder mellan språk och ting i en fri värld, lägger Platonov in melankoliska satser som spränger sönder Sovjetnomenklaturens floskler och skapar svindel. ”Endast natten avstod från att yttra sig, den bar försiktigt sina lysande stjärnor över jordens tomma och mörka platser.”
Inte konstigt att Platonov fått kultstatus och att nya generationer nu låter sig inspireras av honom. Han är kanske inte Rysslands största författare, men frågan är om han inte är landets, och hela kontinentens, främste språklige nydanare?
Hur nittonhundratalets litteratur sett ut om Andrej Platonov fått leva och publicera sig går knappt att föreställa sig.
Gå till toppen