Kultur

Nya perspektiv på Allan Pettersson

Christian Lindberg.Bild: Mats Bäcker

Allan Pettersson

ALBUM. Symfoni 14. Norrköpings symfoniorkester. Dir: Christian Lindberg (BIS)

Under 1970-talet väckte Allan Pettersson uppmärksamhet som ingen annan svensk tonsättare av symfonisk musik. Efter det definitiva genombrottet med den sjunde symfonin, 1968, mötte varje ny komposition medialt intresse och både radio och tv bevakade varje uruppförande. Det gjordes ett flertal dokumentärer som, under denna tid då det bara fanns två tv-kanaler, nådde en stor publik långt utanför konserthusen. Pressen skrev mängder av artiklar, som dock oftast mer handlade om tonsättarens bakgrund och livssituation än om hans musik. Han nämndes inte sällan som en musikens motsvarighet till de svenska arbetarförfattarna eller till Ingmar Bergman och hur denne gestaltade liknande livsåskådningsfrågor i sin konst.
Kulmen nåddes åren runt Petterssons bortgång 1980 när också ett stort inter­nationellt genombrott tycktes stå för dörren, med framföranden av exempelvis flera amerikanska orkestrar som Chicago Symphony Orchestra. Framgångarna följdes också av kontroverser, och efter att de sista tre fullbordade symfonierna uruppförts postumt försvann fenomenet Pettersson allt mer ur det allmänna medvetandet.
Den sjunde symfonin höll sig i alla fall kvar på repertoaren och under 90-talet växte det fram ett intresse för Petterssons verk i Tyskland, som bland annat resulterade i den första kompletta cykeln på skiva av hans symfonier.
När nu tidens damm lagt sig och det inte längre finns många i musiklivet som haft en personlig relation till Pettersson, står musiken kvar och kan bedömas utifrån sina egna meriter. Utifrån dessa framstår den som bland det mest originella och hörvärda som skapats under det svenska sena 1900-talet.
Petterssons utforskning av det symfoniska fältet har visserligen sina rötter i traditionen, men han använder begreppet ”symfoni” utanför historiskt stilbundna ramar och är mer intresserad av formens grundläggande principer. Utgångspunkten för de vanligtvis nära timslånga ensatsiga verken är ett fåtal koncentrerade idéer som presenteras tidigt i verkens öppning. Det fortsatta förloppet utvecklas sedan efter en egen inre logik där dissonant totalkromatiskt material ställs i kontrast mot mer traditionell tonalitet, gärna med associationer till visa eller koral.
Under 70-talet gick Pettersson in i en extremt produktiv period och i symfonierna 10 till 16 kan man märka en stegrad intensitet i uttrycket, skapad av en mer förtätad kontrapunktisk sats och ett bruk av överlappande lager med repetitiva figurer.
Den här inspelade fjortonde symfonin framstår som ett, med Petterssons mått, mindre konflikt­fyllt verk – en lyrisk ö i hans produktion mellan den turbulenta nr 13 och den monumentala nr 15. I centrum för verket står en av hans ”Barfotasånger”, en serie folkvise­artade sånger han skrev i början av 40-talet, med begynnelse­raden ”Dig räcker en blomma en hand som är min”. Visan genomgår en serie variationer för att sedan lösas upp i den symfoniska väven.
Dirigenten Christian Lindbergs nya Pettersson-­inspelningar har väckt berättigad uppmärksamhet. Både Lindberg och hans ljudtekniker prioriterar objektivitet och klarhet i tolkningarna, något som passade den subjektiva sjätte symfonin mindre bra men som de sena verken med sina komplexa poly­fona texturer vunnit på. Även om man inte heller fortsättningsvis kommer att vilja vara utan Sergiu Comissionas uttrycksladdade premiär­inspelning, så är Lindbergs resultat också denna gång klargörande och blottlägger nya perspektiv på verket.
FLER TIPS
Allan Pettersson: Symfoni 14. RSO Berlin. Dir: Johan Arnell (CPO)
Allan Pettersson: Symfoni 14 Stockholms filharmoniska orkester. Dir: Sergiu Comissiona (Phono Suecia)
Gå till toppen