Kultur

”Get out”: Vass skräcksatir om kärlek över gränserna

Daniel Kaluuya i skräckkomedin "Get out" som har blivit en av vårens stora biosuccéer i USA.Bild: UIP

Get out

BIO. SKRÄCKKOMEDI. USA, 2017. Regi: Jordan Peele. Med: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.44.

1967 hade "Gissa vem som kommer på middag?" premiär, en film där en vit kvinna tar hem sin svarte pojkvän (Sidney Poitier) till de liberala föräldrarna som inte visar sig vara fullt så liberala när det väl kommer till kritan.
50 år senare är det fortfarande förbluffande ovanligt med kärleksrelationer mellan svarta och vita inom mainstreamfilmen, och så gott som alltid skildras det som ett normbrott med komplikationer för de inblandade – exempelvis i de aktuella titlarna "A united kingdom" (på biorepertoaren tidigare i våras) och "Loving" (snart på svensk dvd).
Till skillnad från dessa allvarsamma dramer, baserade på verkliga händelser, tar regidebutanten Jordan Peele i "Get out" avstamp i "Gissa vem som kommer på middag?" för att sedan ta ett djärvt skräckhumoristiskt nacksving på ämnet. Det är rasande underhållande och "Get out" har blivit en av vårens stora biosuccéer i USA.
Chris (Daniel Kaluuya) är en svart fotograf som har dejtat vita Rose (Allison Williams) i några månader. De är vansinnigt förälskade, och nu är tiden mogen för en gemensam utflykt till hennes familj på landsbygden, välbärgade demokrater som har röstat på Obama.
Chris blir mottagen som en son i huset – ja, flickvännens familjemedlemmar slår närmast knut på sig själva för att framhäva sin fördomsfrihet, och ber om ursäkt för det genanta faktum att de har en svart hushållerska och en svart trädgårdsmästare. Chris anar att familjen döljer något bakom den krampaktigt upprätthållna fasaden. Eller är han bara paranoid?
Peele, ena halvan av humorduon Key & Peele, imponerar med sitt tajta välskrivna manus och sin formsäkra regi, där den hotfulla stämningen påminner om både "Fruarna i Stepford" (1975) och "Rosemary's baby" (1968).
Den satiriska styrkan i "Get out" ligger i att den inte skildrar rasistiska lantisar, utan har siktet inställt på välutbildade och välmenande vita liberaler för vilka antirasism kanske mer är en politiskt korrekt accessoar snarare än ideologisk och känslomässig övertygelse. Det kan dölja sig ett stort svart hål bakom de gnistrande vita tandraderna.
Gå till toppen