Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Det hela liknar en ond fantasi"

Bild: JOSE FIGUEROA

Tre systrar som inte är systrar

TEATER. Av Teater Mutation, StDH & TeaK. Text: Gertrude Stein. Översättning: Annika Nyman och Paul Kraus. Regi: Gustav Englund. Scenografi och kostym: Annika Tosti. Mask och perukdesign: Ellen Carlefalk. Ljuddesign: Niclas Anderstedt Lindgren. Ljusdesign: Mira Svanberg. Medverkande: Tuuli Heinonen, Alex Holmlund, Mari-Helen Hyvärinen, Salla Loper, Liisa Tremmel. Inkonst, 19/4.

Det är något med trä. Något med hålögda gestalter i tunna strumpor och träningspaltor som söker kontakt. När regissören Gustav Englund senast sågs i ett samarbete med dramatikern Annika Nyman var det ett möte mellan historiens mytbildning och samtida teater som publiken inte lär ha glömt. Ur kammarspelet ”Kain, Abel, boys will be boys” steg en förtätad och egendomligt vacker scenkonstnärlig gestaltning fram mellan trästammar; ett drama som en superb skådespelarduo (Rasmus Luthander, Johan Stavring) blåste liv i. När i stort samma konstnärliga team nu återvänder till Inkonst är ensemblen utbytt. Men elementen känns igen.
Scenografen Annika Tosti har låtit lägga en halvfärdig fiskbensparkett över ribbor på golvet. Underlaget är ett skelett på väg att fullbordas och under dånet av skränande rock intar de fem skådespelarna position på scenen. De utgör inte direkt någon bildskön syn: insmorda med olja glänser kropparna som av svett. Ögonen är sminkade i rött och inuti dess hålor spärrar blickarna upp sig i ett utryck som påminner om både hunger och sjukdom. Kanske också längtan? Under de stundande femtio minuterna kommer de ömsom att prata entonigt som mekaniska dockor och ömsom fnissa hysteriskt. Med först blir det talkör à la Gertrude Stein: ”Vi är tre systrar som inte är systrar för vi har inte haft samma mor eller samma far, men alla vi tre är föräldralösa, därför är vi tre systrar som inte är systrar” – orden stegras i en akustisk uppåtrörelse och så är föreställningen igång.
Det finns en avgörande skillnad mellan det konstnärliga mötet i fjol och ”Tre systrar som inte är systrar”. Majoriteten av skådespelarna nu är masterstudenter från Teaterhögskolan i Helsingfors, vilket förklarar varför ensemblen inte riktigt förmår axla spänningshalten i Annika Nymans och Paul Kraus översättning, eller Gustav Englunds starka regi-öga. Men iscensättningen fungerar ändå väl eftersom den bildar en gestaltning av unga vuxna, inneslutna i en egenartad föreställningsvärld.
För likt den parkett som fortfarande delvis ligger som lösa brädbitar pågår här och nu ett identitetsbygge. Textens intensiva nyttjande av verbet ”döda” och ”mörda” formar sig till en laboration med dödsdriften; ett utforskande av en existensens ytterpol. I en makaber scen har två av skådespelarna tagit livet av sina medsystrar och rumsterar runt med deras lealösa kroppar: det dansas och det vänslas. Det hela liknar en ond fantasi.
På slutet reser ensemblen sig upp ur den rökindränkta och förvridna lekakten och med en helt annan muskeltonus samlar man sig som runt en lägereld längst bak i rummet. Så blir det tydligt hur detta examensarbete för några av teaterlivets framtida aktörer skapar en situation tätt intill människans mörkaste fantasier. Som ju inte bara hör ungdomen till.
Gå till toppen