Kultur

Hjärtskärande vackert metallregn i väntan på döden

"Passing through metal" (t o m 23/4) hade premiär i torsdags.Bild: Hussein El-Alawi

Passing through metal

RECENSION. Av Oreet Ashery. Medverkande: 40 stickerskor. Musik: Pyramido. Lilith Performance Studio, Malmö, 20/4.
Prydligt vikta i en byrå på vinden ligger dukar och knypplade spetsar, babykläder, handvävt linne och grytlappar. Generationer av kvinnohänder har skapat en skatt som i dag förlorat sin praktiska funktion. Vem har en knypplad duk på soffbordet i dag? Vem drar på sitt barn en kliande sparkdräkt i ylle?
Ändå är det gott om kvinnor (för de är nästan alltid kvinnor) som fortsätter att sy och sticka. Fyrtio av dem intar under veckoslutet Lilith Performance Studio i Malmö. På hårda stolar arbetar de så att det blixtrar och sjunger. Ja sjunger, för till varje sticka är en mikrofon kopplad som förstärker klirrandet till ett ljud bäst beskrivet som ”metalliskt regn”.
Ljuset från strålkastarna är grönt och för tanken till en glasveranda, om det inte vore för golvet som sluttar så oroväckande. Och de susande basgångarna som intensifieras i takt med att musikern framför mig tar ett fastare grepp om sin gitarr. Sedan bryter det ut, ett tungt dånande i tretakt med sångaren Ronnie Källbacks growlande stämma som motor.
De stickande kvinnorna rör inte en min, rättar på sin höjd till glasögonen på näsan. I öronen har de proppar, någon har till och med stora hörlurar. Förbi raderna av arbetande kvinnor stegar Ronnie Källback, slår sig för bröstet och skjuter fram hakan och i den perifera publiken gungar någon supporter förstulet med.
Annars är musikerna i sludge metalbandet Pyramido utlämnade till sig själva, på samma vis som kvinnorna sluter sig i sina parallella universum. Bakom ”Passing through metal” står den israeliska konstnären Oreet Ashery som numera är bosatt i London. I sina senare verk har hon valt att utforska döden och förberedelserna för denna och det är ingen tillfällighet att vi befinner oss på ett sluttande plan.
Hade det gått att urskilja texten i Källbacks sång hade lyriken gett ytterligare tyngd åt den annalkande apokalypsen. Nu går orden inte fram, men innebörden är nog så tydlig i hans expressiva minspel. Vibrationerna i rytmen sätter sig i golv och väggar och förvandlar hela rummet till en ljudande resonanslåda.
När Ashery för några år sedan gästade Overgaden i Köpenhamn var budskapet än mer explicit. Ett rum kläddes med väggar av plast, på vilka besökarna uppmanades måla för att på så vis besanna verkets titel: ”The space for freedom is getting smaller and less transparent”.
Här överröstar det apokalyptiska dånet korta stunder ljudet från stickorna, men arbetet fortsätter ändå oförtrutet och på golvet växer stickningarna. Processen är till synes ostoppbar och även om vibrationerna från undergången tränger ända in i märgen går livet på något sätt vidare. Det är hjärtskärande vackert så.
Gå till toppen