Kultur

”Jacques – Havets utforskare”: Ytlig film om Cousteau

Lambert Wilson spelar äventyraren och undervattensfilmaren Jacques Cousteau.Bild: Noble Entertainment

Jacques – Havets utforskare

BIO. DRAMA. Frankrike (L’Odyssée), 2016. Regi: Jérôme Salle. Med: Lambert Wilson, Audrey Tatou, Pierre Niney, Benjamin Lavernhe. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.02.

”Jacques – Havets utforskare” är byggd på Jean-Michel Cousteaus biografi ”My father, the captain” och tidigare medarbetaren Albert Falcos memoarer. Det blir följaktligen mer av ett hjälteporträtt som passar för vårdandet av familjeföretagets varumärke och putsandet på den franska nationalklenoden. Mindre av den kritiska vidräkning med mediemyten som gjordes i Brad Matsens bok ”Jacques Cousteau: The sea king”.
Filmens franska originaltitel utlovar en odyssé, en lång och vindlande resa med spektakulära inslag. Ett flertal vackra undervattensscener låter också biopubliken ana vad som drev denne före detta pilot och sjöofficer att söka nya horisonter i det stora blå. Och vad som fick dåtidens tv-publik att fascineras av hans upptäcktsfärder i en värld som ännu till stora delar ligger outforskad.
Handlingen utspelas mellan åren 1949 och 1979, alltså från det att Cousteau (Lambert Wilson med pumpad höknäsa) lämnar sin officerskarriär för de ekonomiskt osäkra havs­äventyren till att yngste sonen Philippe (Pierre Neny) dör i en flygolycka. Borta är 1990-talets smutsiga maktstrid kring stiftelsen Cousteau Society, men också skuggsidorna i den skildrade perioden har redigerats.
Det smutsiga sponsoravtalet med oljebolaget BP, som i gengäld fick oceanografiskt underlag för sina borrningsprojekt i Persiska Viken, kan man inte undvika. Däremot hoppar filmen över expeditionernas första decennium av huliganliknande framfart i haven och som dokumenterades av Cousteau själv i den mångfaldigt prisbelönta dokumentären ”Den tysta världen” (1956). Där visas bland annat hur hans äventyrare spränger korallrev, rammar och dödar en valunge samt plockar upp massor av exotiska fiskar för att filma dem på däck medan de kvävs.
I stället klipper ”Jacques” till år 1965 och det 20 år långa samarbetet med amerikanska tv-bolagen ABC och NBC. Havets konung skriver autografer, gästar pratshower och lägrar rader av älskarinnor medan hustrun Simone (Audrey Tatou) resignerar till att supa och kedjeröka sig igenom återstoden av filmen. Handlingens enda större kvinnoroll är inte bara otacksamt entonig, den är ett skämt.
Bättre tecknad är Philippe, som bryter med sin showbizkåte far för att göra egna tv-produktioner om de växande miljöproblemen i havet. När de försonas i gemensamma filmprojektet ”Resa till världens ände” (1976) tycks pappa Jacques få tillbaka sin moraliska kompass. Han blir havets miljöriddare och återvänder till sin fru.
Sanningen var inte så snövit. Men den här filmen har bestämt sig för att anamma såpaversionen om mannen som erövrar hela världen men förlorar sin själ – bara för att få den tillbaka tack vare sin renhjärtade son. Det är en bitvis förföriskt vacker saga, mycket tack vare det utsökta naturfotot. Falsk som vatten och med en plaskdamms psykologiska djup.

3 x Under ytan

1 ”En världsomsegling under haven” (1954). Jules Vernes klassiska sf-roman var den stora inspirationskällan för Cousteau. Lagom till inspelningsstarten för ”Den tysta världen” kom den här påkostade Hollywoodfilmatiseringen.
2 ”Åskbollen” (1965). Inspirerad av Cousteau skrev Ian Fleming ett James Bond-äventyr som till stor del utspelas i havet och som får sin upplösning i en slutstrid utanför Floridas kust mellan två arméer av dykare.
3 ”Hitta Nemo” (2002). En av Pixars mest framgångsrika filmer gjordes efter lång research och noggranna observationer av livet på korallreven under Jean-Michel Cousteaus ledning.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 21 april
Gå till toppen