Kultur

Rakel Chukri: Madonnakomplexet – livet efter Vogue

Oliver Crumes som är med i "Strike a pose: Madonnas dansare". Kan ses på Netflix och SVT Play (t o m 29 maj).Bild: CTM Docs
Tre minuter och fyrtio sekunder in i Madonnas ”Vogue”-video ler plötsligt dansaren Salim Gauwloos. 27 år efter att musikvideon hade premiär är det min starkaste minnesbild. Salims gudomligt stiliga ansikte som spricker upp i ett mjukt leende – ett kort avbrott från Voguedansen som han och de övriga sex dansarna utförde med rak hållning och allvarliga miner. När jag såg videon ville jag precis som Madonna vara omringad av vackra, oåtkomliga homosexuella män och dansa på New Yorks coolaste bögklubbar.
"Vogue"-eran var kanske höjdpunkten i Madonnas karriär. I dokumentären som spelades in under Blond ambition-turnén, ”In bed with Madonna – sanning eller konsekvens”, predikade Madonna sitt evangelium om sexuell frigörelse och tolerans. I filmen finns en revolutionerande scen: en lång, intensiv tungkyss mellan dansarna Salim Gauwloos och Gabriel Trupin. Det var epokgörande. Inte bara för att det handlade om homosexuell erotik – än idag sällsynt i popkulturen – utan också för att det skedde i en tid då aids-skräcken var stor. I ett konsertklipp syns hur Madonna hedrar minnet av sin vän, konstnären Keith Haring, som dog i aids tidigare under året.
Men i filmen vältrar sig också sångerskan i rollen som den omhändertagande matriarken. Hon uppmanar dansarna att krypa ner i hennes säng – nakna – för förtroliga samtal. Hierarkin är dock tydlig. När jag ser om filmen ryggar jag tillbaka över sångerskans beskrivning av dansarna som sköra, små barn och hennes förklaring att hon dras till känslomässigt skadade personer. Madonnakomplexet är irriterande stort.
Ett kvartsekel senare får nu dansarna ge sin egen version av livet under och efter Blond ambition-turnén. Och resultatet – dokumentären ”Strike a pose” – är drabbande. Flera berättar att de var hiv-smittade redan när ”In bed with Madonna” spelades in. Trots Madonnas engagemang i frågan vågade de aldrig säga något under turnén, av rädsla för att få sparken. En av dansarna gråter så att han skakar i den nya filmen. Det tog honom 25 år att samla mod. Han berättar om den smärtsamma kontrasten, att resa världen runt och symbolisera öppenhet men inte våga säga sanningen om sig själv.
Nästan alla i danstruppen hade ett tufft liv precis efter turnén. Hur återgår man till livet som kämpande dansare efter att ha åkt världen runt i privatjet? Både Luis Camacho och Jose Gutierez halkade ner i drogträsket och flera av de andra beskriver perioder av hemlöshet och depression. Stundtals liknar dokumentären ett modersmord där flera yttrar sin besvikelse över att Madonna försvann ur deras liv. Inte för att de verkar ha sett henne som sin mamma, utan för att de upplevde att den intima samhörigheten under turnén var genuin.
Den känsligaste smärtpunkten i ”Strike a pose” rör dansaren Gabriel Trupin som dog av aids 1995, 26 år gammal. Trupin hade 1991 bönat och bett Madonna om att inte ta med kyss-scenen i ”In bed with Madonna”. Han ville helt enkelt inte bli outad och stämde Madonna tillsammans med Oliver Crumes och Kevin Stea. Upplevde sångerskan att hennes ”sköra barn” var otacksamma? Det får vi aldrig veta, hon är inte intervjuad. Vilket är en befrielse, dansarna behöver inte vara oroliga för att hamna i hennes skugga. De hade aldrig blivit kända utan Madonna, men hennes "Vogue"-framgångar var också strikt beroende av dem.
I slutet av dokumentären samlas Luis, Oliver, Salim, Jose, Kevin och Carlton. Jean-Paul Gaultiers strutbehåar i all ära, men det är de här sex ikonerna som var med och förvandlade en subkultur från New Yorks gayklubbar till en världshit.
Gå till toppen