Heidi Avellan

Heidi Avellan: Vem kan stoppa Marine Le Pen?

Torsdagens terrorattentat i Paris riskerar att stärka Marine Le Pens chanser ytterligare. Frågan är vem som bjuder bäst motstånd.

En polis dödades i terrordådet på Champs-Elysées.Bild: Thibault Camus
Polisskjutningen i Paris på torsdagskvällen stoppade kampanjen en dag i förtid. Nu samlar sig Frankrike till söndagens presidentval efter ytterligare ett terrorattentat.
Det lär spela nationalisten Marine Le Pen i händerna.
Efter britternas brexitbesked och Donald Trumps seger är det dåliga nyheter, långt utanför landets gränser. Nationalismen är på frammarsch och den liberala demokratiska världsordningen svajar.
Detta kan också vara sanningens minut för EU. Därför handlar valet i grunden bara om en sak. En person. En fråga:
Vem kan stoppa Marine Le Pen?
Det som nyss såg ut att bli ett tydligt val mellan två huvudkandidater har nu förvandlats till en öppen kamp mellan fyra, som i opinionsmätningarna står bara någon procentenhet från varandra. Ingen kombination tycks omöjlig efter första valomgången, säger Jérôme Fourquet på mätinstitutet Ifop till The Economist:
Mittenkandidaten Emmanuel Macron är stark och Republikanernas Francois Fillon kan göra comeback – för att desillusionerade högerväljare tänker om, trots allt.
Men också yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon kan lyckas ta sig till en andra omgång. Mot Marine Le Pen. Då skulle Frankrike välja mellan två kandidater som vill förända landet – från två olika och olustiga håll. Två kandidater som vill förändra förhållandet till EU – fast på olika sätt.
Populist från ytterhögern? Eller populist från yttervänstern? Då behöver man inte ens vara liberal för att längta efter en mittenkandidat.
Lyckligtvis finns Macron, EU-entusiastisk, reformhungrig och socialliberal. I fjol kom han med boken Révolution, men någon Robespierre på marsch mot Bastiljen är han inte, konstaterar Olle Svenning träffsäkert i DN (19/4):
”Hans revolution ska inte störta och förgöra en härskande aristokrati. Macrons attack riktar sig mot de fallfärdiga partierna, till höger och till vänster. Mot den förvuxna, auktoritära statsapparaten, mot näringslivets oligopol och fackens skleros. Ett uppror från mitten.”
Macrons bästa tillgångar är optimism och framtidstro. Länge var han segertippad, men de senaste veckorna har den radikala vänsterns supernova Jean-Luc Mélenchon ändrat oddsen.
Mélenchon är Frankrikes svar på Bernie Sanders, en gammal vänsterpolitiker som lockar unga väljare. Han vill att Frankrike lämnar Nato. Han vill omförhandla EU-fördraget och om inte det lyckas vill han utlysa en folkomröstning om utträde, ”frexit”. Lägg till krav på högre minimilön, sänkt pensionsålder, 35 timmars arbetsvecka och 100 procent i marginalskatt för höginkomsttagare.
Bisarra reformer som Frankrike varken har råd med eller behov av.
Fast det denne socialist påstår är förstås att de rika bara kostar en massa pengar: ”Vi behöver dem inte.”
Hur var det nu igen? Den som inte är röd när han är ung har inget hjärta, den som inte är blå när han är gammal har ingen hjärna, ska Winston Churchill ha sagt. Nu står alltså de unga bakom Mélenchon, som i valets slutspurt tyckts befinna sig överallt. Han lockar publik till sina möten med sig själv livesänd som ett slags hologram och är stor på YouTube. På bara några veckor har han klättrat i mätningarna förbi Fillon och ligger bara ett tuppfjät efter Macron och Marine Le Pen.
Enligt mätningarna skulle alltså valets tre starkaste kandidater komma från icke-traditionella partier. Och vilja förändring – vilket Frankrike med en stagnerad ekonomi och hög arbetslöshet behöver. Fast två erbjuder fel medicin.
Förutom Mélanchons bisarra vänsterpolitik i sig oroar hans eventuella seger för att han är så extrem: i en andra valomgång mot Le Pen skulle mittenväljare och konservativa ha svårt att rösta på honom. Att de inte heller röstar på Le Pen spelar då mindre roll, det räcker att de stannar hemma. För det gör inte Marine Le Pens anhängare.
Macron är fortfarande en troligare kandidat i den andra valomgången – och en drömkandidat för omvärlden. Men oerfaren när det gäller att föra kampanj. Dessutom har hans rörelse En Marche aldrig tidigare kampanjat och är alltså ett osäkert kort i parlamentsvalet i juni.
Det kan göra rationella väljare tveksamma. Det kan leda till taktikröstning på Fillon.
Bara ett är säkert: Marine Le Pen har vinden i ryggen.
Väljare som inte fått det bättre under globaliseringen tror att stängda gränser och mindre internationellt samarbete är lösningen. De tror att hon bryr sig om de ”vanliga fransmännen”. I valspurten har hon dessutom skärpt tonen mot invandrarna och låter som Nationella fronten brukar – med terrorhotet som argument mot muslimerna.
EU-motståndet har funnits där hela tiden.
Det mesta talar alltså för att hon går vidare till en andra valomgång. Där skulle hon möta en vänsterradikal eller en konservativ med tvivelaktig vandel eller – i bästa fall – en socialliberal utan kampanjerfarenhet.
Ett skakigt läge för långt fler än fransmännen.
En seger för Marine Le Pen skulle vara en katastrof för EU. Och efter brexit och Donald Trumps seger riktigt dåliga nyheter för hela den liberala världsordningen.
Det här en opinionstext från ledarredaktionen. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Läs alla artiklar om: Franska presidentvalet 2017
Gå till toppen