Utställningen "Italia" är en berättelse som handlar om livets stora frågor. I skildringar av Italien som ligger långt borta från klichéerna, berättar tre vänner med olika fotografiska temperament om den livets teater som utspelar sig i det italienska gaturummet. De är Anders Petersen, Lorenzo Castore och Martin Bogren, fotografer som förenas av förmågan att genom fotografi beskriva hur det känns att leva.

Nej, vänta. Inget av det där är sant. Det är inte mina ord, inte ett enda av dem. De är hämtade från textmaterialet som besökare får när de besöker "Italia". Varje gång jag läser sådana texter om fotografi hör jag Jan Malmsjös röst inne i mitt huvud som liksom mässar: ”Den liiivets te-ATER… som taaa-lar om hurrr det tjännsss… att LEVA!

För det är ju så, att det pretentiösa talet om att skildra livets stora frågor, dessutom ”långt borta från klichéerna”, är milt sagt överanvända i vissa fotosammanhang, precis som beskrivningen ”olika fotografiska temperament”. Förvisso är de tre fotografernas uttryck särskilda. Petersen arbetar med förstärkt kontrast och efterbelysta hörn i sina bilder som likt affischer nålats upp direkt på väggen,

Castore med både färg och svartvitt i passepartoutlösa, mörkt ramade bilder, hängda hörn mot hörn. Bogrens gråskala är ljusare och ramar bilderna i blonda ramar med breda passepartouter. Men oskärpa, kornighet och avsiktligt sned beskärning – välbekanta grepp för att skapa autenticitetskänsla – används av alla. Inget fel i det, men att kalla det ”olika fotografiska temperament” blir ändå något av en överdrift.

I vilket fall: fotografifältet hyser ofta en stark längtan efter att använda de där högstämda etiketterna. Och visst: varför bara kalla det ”snubbar i parken” när man kan kalla det ”livets stora frågor”? Varför kalla det ”vardagsliv” när man kan kalla det ”livets teater”?

Det handlar förstås om vad vi läser in i bilderna. Hur vi upplever motiven och vinklarna, hur vi associerar. För naturligtvis kan ett foto på en ensam trebent hund vara en symbol för mänsklig oförmåga och isolering. Nog kan ett hånglande par, fotograferade bland fimpar på trottoaren, representera kärlekens förmåga att övervinna all världens elände. Precis som några berusade snubbar i parken kan ses som en allegorisk bild av allas vår upplevelse av vilsenhet i livet. Absolut.

Ändå är känslan när jag går genom salarna på Dunkers, att tiden definitivt är mogen för nya metoder att fotografiskt skildra de där tillstånden. För nog finns det andra sätt att gestalta ”livets stora frågor”, bortom den rätt begränsade motivrepertoar som används av Petersen, Castore och Bogren.

De verkar överens om att livets teater utspelar sig på skitiga trottoarer med trasiga affischer i bakgrunden – en övertygelse de förvisso delar med många av det senaste halvseklets fotografer. Skådespelarna i den där teatern är alltid samma överspacklade kvinnor vid nattliga bardiskar eller magra killar i jeans och bar överkropp som röker. Och trassliga djur med blixten i ena ögat så att det blir vitt och ser skrämmande ut.

Petersens, Castores och Bogrens delade universum befolkas också av berusade män utslagna på galonsoffa eller parkbänk och överviktiga kvinnor i spetsunderkläder som röker i sängen. Här är kärleksparen med 50-talsfrisyrer som hånglar på marken, dansöser i nätstrumpor i cirkusmiljö (gärna med orm), transsexuella (en blinkning till nestorn Christer Strömholms "Vännerna från Place Blance" från 1983) och smutsiga barn med arga grimaser.

Och förstås alla de nakna kvinnor, som gärna syns genom transparent gardin eller glasskiva, och har huvudet utanför bilden likt kvinnan i Henry B. Goodwins sepiatonade 1920-talsbild som 1998 var omslag på Bruno Ehrs och Carl Bengtssons "Goodwin, en hyllning".

Till dem kommer tonårstjejer i sexiga underkläder ensamma mot en vägg och kvinnor som drar upp kjolen och visar stayups där maskor gått en bit ned på låret. Ett Italien bortom klichéerna? Snarare en privilegierad mans blick mot en drömvärld där klockans visare stannat på stängningsdags och sexet är fritt, kvinnorna exotiska och varenda hund trebent.

Motiven i "Italia" är alltså förutsägbara bortom all rimlig gräns. Jag, som de senaste 15 åren tillbringat nästan lika mycket tid i Italien i allmänhet och Rom i synnerhet som i Sverige, får känslan av att fotograferna gått armkrok genom ett Rom à la 1957 med kamerorna riktade åt samma håll. När det gäller bilden av Italien är "Italia" en svårslagen klichéparad.