Kultur

”Malmö brinner” visar upp stadens kulturella identitet

"Malmö brinner" är en viktig utställning som visar upp stadens kulturella identitet och själ, skriver Thomas Millroth.

"När Hades står i blom", Lena Mattsson.Bild: Lena Mattsson

Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988

KONST. Kuratorer Clemens Altgård, Ola Åstrand, Moderna museet, Malmö, t o m 10/9.

”Malmö Brinner” har blivit en personlig bildessä av Ola Åstrand och Clemens Altgård, som ju båda formats av den här tiden (1968–1988). Därför är tilltalet så direkt. Då och nu får spegla sig i varandra med hjälp av 21 konstnärer. Och redan i trappen hörs Per Linde, som ju liksom Altgård också var med i Malmöligan, läsa dikten ”Malmö” omstöpt som ett ljudverk tillsammans med ett psykedeliskt band från dagens scen, Technicolor poets. Förflutet och samtid i samma grundackord, som flyter ut i ett slags utopisk känsla från en söndrig stadsbild, där ingenting varit gratis utom drömmarna. Och vad smakar väl sötare än en framtid som försvunnit i en förlorad dåtid.
Men den sortens känslosamhet kräver en väldigt speciell formuleringsförmåga. Altgård och Åstrand har undvikit den frestelsen, för utställningen har inte flanörens betraktande blick, här härskar inifrånperspektivets ivriga andhämtning.
Bygger utställningen på att känna igen sig i ett förflutet landskap? Jag tycker inte det, snarare handlar den väl om trots och skaparlust av ett slag som uppstår, när industrier kollapsar, rivningstomter står tomma, ekonomin kraschar och ingen vill vara dig behjälplig. För mig liknar ”Malmö brinner” mer en essä om långtråkigheten som kreativ musa än en bild av en stad. Liknande utställningar skulle lätt kunna göras om Berlin, Stockholm, Göteborg. Kruxet är bara att greppa den undflyende gör-det-själv-andan utan att den kvävs i ett outsider-perspektiv, som ju bara är ett annat sätt att förhålla sig till en befintlig hierarki.
Det handlar ändå om marginalen, men att göra den till huvudsak har förstås sina risker. Bästa motmedlet bjuder faktiskt konstnärerna själva på.
Leif Eriksson har kört en gyllene kil rakt in i en tjock bibel, den revolterande gesten förvandlad till guld. Konstmarknadens äkthetsvurm får sig en redig smäll. Samma sak händer när han kopierar Ola Billgrens signatur och rycker bort mattan för alla tankar på namnteckningens garanti för kvalitet. Som sagt, gör det själv, DIY.
Stina Ebers var nog ute i ett liknande ärende, då hon klädde in olika saker i mönster som liknar hudkollage. Huden är ju själva sinnebilden för känslighet, nakenhet, utsatthet. Det vill säga äkthet. Men hon saboterade och sydde till och med en overall med hudkollage att ta på sig. Att gömma sig i.
Med hjälp av andan i de konstverken är det lätt att gå runt i utställningen utan att förlora sig i tankar kring äkthet och annat romantiskt outsiderkladd.
Det är bara att låta öga och tanke följa med i en svindlande essä kring långtråkighetens mening och den fråga som Altgård själv formulerade redan 1989, ”så skall allt gå – tänk det, tänk dit – skall del / för del i andra former komma åter / Kommer du att känna igen då igen”.
”Känna igen då igen.” Frågan ställs i alla salarna av konstnärer och kuratorer. Det börjar i skrällande svartvitt med Allan Friis mäktiga 68-raseri och avslutas med Åke Dahlboms mättade vägg av målningar, porträtt, fynd, skyltar, texter. Grundtonen går att känna igen som rop på liv, rättvisa. Eller kanske varningar. Tag Jacques Zadigs väldiga dystopi ”Muren” från 1976. Ett ljud och ljusverk à la monsterdator, som frambesvärjer framtidens mardrömslika övervakning, vars aningar faktiskt vida överträffas i dag. Zadigs verk ruskar ännu om ordentligt trots sitt analoga uttryck mot dagens digitala.
Rummen skiftar. Att inget av de utställda verken lever enbart på att kännas igen är tack vare de konstnärer som fått i uppdrag att göra nya verk av det gamla. Lena Mattssons film ”När Hades står i blom” fungerar som hela utställningens livspuls. Med hjälp av Altgård, konstnären Carin Carlsson och musikern Stry Terrarie klipper hon ihop nutid, dåtid till ett intensivt flöde, som aldrig svajar. Och lyckas samtidigt göra det till en centrallyrisk betraktelse. Mattssons konst är att bevara sin inre eld, då som nu. Visst rycks hon med av det förflutnas känsloliv, men hon undgår all sentimental lockelse med ett förvånat tilltal, nästan som om hon i nutid utropade ett herregud-här-är-vi-ju-nu! Det handlar om närvaro.
”Malmö brinner” ger en annan bild av Malmö, men det handlar mindre om ”historia” än om ett kulturlivs ”själ”, som alltså inte har med monumentala satsningar att göra. På så vis fungerar utställningen som ett inlägg om en stads kulturella identitet. I ”Malmö brinner” är det smått, ofta förgängligt. Och viktigt.
Läs alla artiklar om: Utställningen ”Malmö brinner”
Gå till toppen