Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jonathan Safran Foer är så briljant att man tappar andan

Fansen fick vänta i elva år på en ny roman av Jonathan Safran Foer. Men så presenterade han också en av de stora romanerna om vår tid, skriver Gabriella Håkansson.

Bild: Jeff Mermelstein

Jonathan Safran Foer

BOKEN. Här är jag. Övers Annika Ruth Persson. Norstedts.

Det finns bra romaner, mycket bra romaner – och så finns det Jonathan Safran Foer. Bara några sidor in i "Här är jag" inser jag att det är så här riktig litteratur ska vara; flödande, smart, motsägelsefull, högenergisk och så briljant att man tappar andan.
Foer hyllades som ett litterärt underbarn när han 2002 debuterade med ”Allt är upplyst” (Norstedts), men fick också kritik för att vara för en smula banal och naivt predika den privilegierades godhetsgospel. Samma kluvna omdömen fälldes om ”Extremt högt och otroligt nära” (Norstedts), men kritikernas förbehåll delades inte av de unga läsarna som upphöjde honom till det nya seklets litterära gudom.
Här var någon som skildrade deras existentiella frågeställningar på ett språk som de själva kände igen. Idag har Foer ikonisk status och drar fulla hus överallt, och efter elva års väntan står (de inte längre så unga) läsarna i kö till den nya romanen. De blir inte besvikna! Inte heller kritikerna kommer denna gång kunna klaga på för mycket socker i kaffet, det fastnar tvärtom i halsen. Jag återkommer till det.
”Här är jag” är en smart, rolig, sorgsen, omskakande och väldigt Foersk skilsmässoroman som skildrar det välbärgade judiska medelklassparet Jacob och Julias väg från himmel till helvete. Trots att de började som totala själsfränder så har äktenskapet efter sexton år och tre barn havererat och skilsmässan är ett faktum. I USA har man gjort stor sak av att Foer outar sin skilsmässa med hustrun och författaren Nicole Krauss, men det är egentligen inte relevant. Den grundläggande frågan boken ställer och som de flesta känner igen sig i, är: varför blev det så här?
Hur kunde den största lyckan ruttna ner i total misär? ”Så många dagar i livet de delat. Så många upplevelser. Hur hade de lyckats ägna de senaste sexton åren åt att avlära sig varandra? Hur hade summan av all deras närvaro kunnat bli ett försvinnande?” Jacob och Julia Bloch har verkligen älskat varandra. De älskade sitt svindyra viktorianska hus i Washington DC, de älskade sina välbetalda jobb, de älskade sina tre översmarta söner Benjy, Max och Sam, de älskade att hata det judiska och allt annat de hade gemensamt, och ändå växte distansen mellan dem som en oupptäckt cancer. När romanen tar sin början har Jacob köpt en ny mobil och skickar aparta sex-sms till en kvinnlig kollega – som Julia upptäcker.
I smärtsamt utdragna dialoger skildras Julias aggressiva avståndstagande och Jacobs passiva undandragande i en relation som mest liknar kinesisk vattentortyr. Jag har aldrig läst någon som så kliniskt och detaljerat gestaltar kärlekens död som Foer. Det är helt outstanding.
Men ”Här är jag” är inte bara en skilsmässoroman, det är också en – som en kritiker i New York Times kallar det – ”state-of-the-Jewish-soul”-roman som börjar med att äldste sonen Sam pluggar för sin bar mitsva, alltså den ritual där judiska pojkar upptas i de vuxna männens skara och blir myndiga. Gammelfarfar Isaac, som är en Förintelseöverlevare har lovat att inte dö innan dess, och sionistiske farfar Irv kan knappt bärga sig över att familjens arv nu ska föras vidare och stärka stammen.
Irv är en av bokens verkliga karaktärer. Med en uppdämd vrede som skulle kunna spräcka Hoover-dammen kallar han president Obama för jordnötsodlande vattenskalle, drömmer om ett Stor-Israel och gör hela familjen galen med sitt kverulerande. ”Så här ser läget ut: världens judiska befolkning ligger inom den kinesiska folkräkningens felmarginal, och alla hatar oss./…/ Europa… ja, där har vi en judehatarkontinent. Fransmännen, dessa ryggradslösa vaginor, skulle inte fälla några sorgetårar om vi försvann/…/ De enda pålitliga vännerna vi har i Europa är tyskarna, och finns det någon som tvivlar på att både deras skuldkänslor och lampskärmar tar slut en dag?”
Jacob biter ihop och tänker att hans far är ”ett okunnigt, narcissistiskt, självrättfärdigt svin, alldeles för analt petig och vaginalkuvad för att inse vidden av sitt hyckleri, sin emotionella impotens och sin mentala infantilitet”, medan elvaåriga Max säger som det är, gubben är rasist.
Sekulära Jacob och Julia betraktar den förestående bar mitsvan som ett nödvändigt ont som befäster deras kulturella status som judar, medan Sam tycker allt är bluff och bygger och spränger synagogor i sitt parallella cyberuniversum.
Och nu glömde jag berätta att hela romanen börjar med att Sam har blivit påkommen med att skriva en lista över kränkande rasistiska tillmälen under Torahstudierna, och blivit avstängd från undervisningen. Ska det alltså inte bli någon bar mitsva? Skilsmässokrisen interfolieras med en religiös kris där det judiska arvet står på spel. Jacob börjar ställa sig frågor om sin judiskhet som eskalerar mot ett oväntat anti-klimax som antagligen bottnar i Jonathan Safran Foers egen behov av att pröva sig på samma sätt som när gud prövade Abraham och bad honom offra Isak.
På några korta sidor målar han upp ett chockscenario där Israel drabbas av en förödande jordbävning och hotar att kollapsa. Muslimska länder gaddar sig samman för att utplåna landet, ayatollorna ropar på förintelse och Palestina ser chansen att ta tillbaka Gaza, Jerusalem och Västbanken. Inget land kommer till Israels försvar, och krisen utmynnar i att Israels premiärminister håller ett brandtal där han vädjar till diasporan att ”komma hem” och försvara nationen.
Detta lite besvärliga inslag i romanen är så apart att flera kritiker valt att tiga sig förbi det, antagligen av pur skräck för att säga något politiskt inkorrekt. Dessutom är scenen kort, sammanlagt bara några tiotals sidor, och känns fel på så många sätt. Så varför? Romanens titel är hämtat från samma bibelställe om Abrahams prövning. När gud ropar på Abraham svarar inte patriarken ”ja” eller ”vad vill du?”, utan ”här är jag”. Genom att ställas inför detta worst-case-scenario kommer den sekuläre Jacob i romanen slutligen till insikt om sin judiskhet och inser att han liksom Abraham är villig att offra. Samt att han måste släppa sin fru och avliva sin hund.
Kanske kan man betrakta hela romanen som en slags inre prövning, ett samtal med gud i form av frågor och svar gestaltade genom de olika familjemedlemmarnas dialoger, som slutligen manifesteras i självständighetsförklaringen: ”Här är jag”? Det vore i varje fall en judisk tolkning av romanen.
Men det finns såklart ett oändligt antal andra tolkningar som inte hinns med här. Man skulle kunna skriva om att Foer är en av de första som på allvar gestaltar barn i vuxenlitteratur, att han behandlar den judiska frågan så att den kommer att omfatta alla som har dubbel härkomst, att han är fantastiskt bra på att kalejdoskopiskt bryta mängder av disparata röster mot varandra för att bredda perspektivet och sist men inte minst, att han är så sjukt rolig.
Åtskilliga stycken i boken som till exempel den radikale rabbinens tal eller Sams masturbatoriska uppvaknande (”Han runkade med samma beslutsamhet som en som har Everests högsta topp inom synhåll och som efter att förlorat alla sina vänner och sherpor, efter att ha gjort slut på allt extra syre, ändå hellre dör än misslyckas.”) kommer gå till historien och läsas om och om igen för att de är så oöverträffat bra. Till detta kommer att Annika Ruth Persson är den bästa Foeröversättaren hittills.
”Här är jag” är inte bara Jonathan Safran Foers bästa och mörkaste bok hittills, det är en av de stora romanerna om vår tid.
Gå till toppen